Länge sen jag skrev här nu men fick lust att skriva litegrann nu.

 

Livet rullar på, Alva växer så det knakar, det är helt sjukt vad tiden går fort.

Det känns som att vi nyss kom hem från BB..

 

Första veckan hemma hade vi besök varje dag tror jag, alla ville komma och se på vår fina tjej.

Vi kom ju hem på måndagen och på söndagen så fyllde jag år, 21 år gammal blev jag.

Hade släkten på fika sen åkte Pontus iväg på innebandymatch och bröt nyckelbenet...

Världens sämsta tajming, jag tyckte synd om honom men kunde inte låta bli att vara arg och

ledsen också. Han blev sjukskriven i 8 veckor och jag måste vara ärlig och säga att det var tufft

dom första veckorna.. Han hade ont och kunde inte göra så mycket mer än att sitta i soffan,

han sov även där. Så jag fick ta hand om både barn och hushåll. Men han blev bättre ganska

fort och det är jag glad över,mest för att han hade haft så ont. Dagarna rullade på, vi var

hemma för det mesta och bara njöt utav att äntligen ha våran tjej vid oss.

Vi båda har sagt att det nästan var "tur" att han bröt nyckelbenet så vi fick vara hemma

tillsammans alla tre så lång tid.

 

Ända sen Alva föddes så har folk sagt att hon är så tidig med allt, så vaken och med hela tiden,

så stark i kroppen. Och det tror jag att hon är, jag vet ju inget annat men jag tycker att hon har

utvecklats så fort. Det är så kul att se men jag hoppas inte att det går för fort bara, jag vill ju

ha henne liten så länge som möjligt :)

 

Nu "pratar" hon för fullt, vänder på sig från mage till rygg, ler och skrattar, vill absolut inte

ligga ner utan vill sitta upp men helst stå.. Hon är ingen nyfödd längre om man säger så

men bara 10 veckor gammal ändå.

 

Hon är så snäll och lätt att ha och göra med *peppar peppar*, hon sover bra, äter bra och är

bara snäll helt enkelt, våran lilla skrutt! Jag är så glad som får vara mamma till henne och

som har Pontus vid våran sida, min lilla älskade familj!<3