' Förlossningsberättelse

 
Förlossningsberättelse
Barn nr 2, Viggo<3 
 
Torsdagen den 20 november på bf+11 så vaknade jag vid 07 av att jag hade ont i magen. Brukade ofta vakna så om jag inte varit på toa under natten för då hade jag som ett ont tryck på den fulla blåsan. Så jag gick upp, kissade och tänkte inte mer på det. Pontus jobbade och Alva sov i vår säng så jag la mig där igen. Kan inte somna om när jag väl vaknat så jag låg vid mobilen och efter ett tag kom värken tillbaks igen. Jag hade haft molande värk i en veckas tid men dagen innan så hade dom ökat lite i styrka, jag och Pontus var på bio på kvällen och jag fick regelbundna värkar under den som gjorde lite ont. Men dom avtog under natten och jag sov som en stock då till 07 så jag hade ingen misstanke om något, antog att det bara var onda förvärkar. 
Men det var dom inte, märkte snabbt att det fortsatte komma med jämna mellanrum så jag skrev sms till Pontus. Frågade vart han var och att jag tror att det kan vara på g för att jag hade värkar som började göra ont. Han skrev att jag skulle höra av mig hela tiden. Jag började klocka värkarna och dom kom med 7 minuters mellanrum ungefär och höll i sig ca 1 min. Dom gjorde ondare och ondare så jag skrev till Pontus att han nog får komma hem. Men jag velade hela tiden och länge, kroppen hade lurats ett par gånger innan om att det skulle vara på g så jag vågade inte hoppas.
Mellan värkarna så var det ju ingen fara, jag gav upp hoppet och skrev "äh dom avtog". Men när värken kom så tog jag tillbaks det och tänkte att kroppen inte kan luras så här bra för det gör ju så ont. Pontus var ca 1 timme hemifrån så jag sa åt honom att komma hem, han ringde sin bror så han fick komma och byta med honom.
Jag lät Alva sova vidare medan jag gick upp och packade väskorna, åt lite frukost och sådär. Försökte göra någon planering med vart vi skulle lämna Alva och kom fram till att jag nog klarar att åka till Pontus föräldrar i Kolbäck med henne när han kommit hem från jobbet. Men jag ringde pappa och förvarna om att han eventuellt skulle behöva åka hit om det snabbt blev värre. 
Väckte Alva och gav henne välling, Pontus kom strax efter det sen satte vi oss i bilen mot Kolbäck. Värkarna gjorde ont och jag behövde andas mig igenom dom. Alva undrade lite var det var och jag sa att jag hade ont i magen.
Framme i Kolbäck så packade vi ur grejer och satte oss för att äta lite. Jag kunde inte äta och var tvungen att gå ifrån när värkarna kom för att stå och andas/gunga med höfterna mot nånting. Kände ändå att det gick bra med rätt andning men dom började komma tätare, det var ca 5 min emellan nu. Ringde in till förlossningen som sa att det skulle vara 2 värkar på 10 min ungefär för en omföderska och jag var nästan där men vi kom fram till att jag kunde avvakta så länge det gick. Efter en halvtimme-timme kanske så ringde jag och sa att jag ville komma in. Så vi sa hejdå till Alva (vilket var jättejobbigt) och åkte till förlossningen. Kom dit och fick lägga mig i undersökningsrummet med ctg-remsan på magen en stund sen kom barnmorskan och konstaterade att jag var öppen 4 cm så vi fick stanna. 
Klockan var 11.23 när vi skrevs in.
 
Vi fick ett rum och barnmorskan frågade om jag ville ha lustgas, epiduralen eller någon annan smärtlindring och jag blev lite chockad och tänkte "redan?". Förlossningen med Alva tog rätt lång tid så jag tänkte att det skulle ta bra många timmar tills han var ute, nångång på kvällen tänkte jag. Men värkarna blev fort starkare så jag började med lustgasen 50/50 vid 11.31 och den hjälpte bra. Blev hög och började skratta då och då för i mitt huvud lät det som när en skiva hackar och Pontus frågade vad jag skrattade åt och jag sa att det va error överallt haha!
 Barnmorskab frågade (hon tjatade under hela förlossningen tyckte jag) om jag ville ha nån mer smärtlindring men jag sa att jag vet inte hela tiden, kände att jag ändå hade kontroll med lustgasen och var rädd att det skulle stanna av så vi skulle avvakta. Jag hörde flera gånger att dom sa till Pontus att jag var så lugn och att jag var duktig med lustgasen, att allt var så kontrollerat.
Jag frös otroligt mycket hela tiden, jag hade ingen riktig energi (hade bara ätit lite frukost) och barnmorskan satte dropp i armen för att jag inte var sugen på att äta nånting heller och så var det en förberedelse inför eventuell värkstimulerande dropp.
Kämpade på med lustgasen men dom fick höja styrkan två gånger när det blev värre. Ryggen gjorde ont så Pontus fick massera allt vad han hade där. 
Klockan var nu 13.30. Jag hade ett jobbigt tryck, precis som att jag vore kissnödig så dom försökte tappa mig på urin men det kom inget så det var nog bara bebis som tog plats för det blev värre ju längre ner han kom och vid varje värk så pekade jag på ett ställe ovanpå "fiffi" och bm sa att det kunde vara en axel eller något som trycker på blygdbenet. Det gjorde äckligt ont och bm frågade nu om jag ville ha sterila kvaddlar, man kunde sätta dom där jag hade ont. Men jag tog kvaddlarna med Alva och dom ger en sån sjuk smärta när dom läggs så jag ville inte även fast jag vet att dom hjälper. Fortsatte kämpa på och jag fick byta ställning för bebis blev stressad när jag låg på rygg och jag vart irriterad för jag tyckte det var skönast att ligga på rygg men det gick bra och jag fick lägga mig som jag ville efter en stund igen. 
Vattnet hade ju inte gått än så det pratades om att ta hål på hinnorna för att kanske få mer fart på det hela. Men bebis var envis och visste inte riktigt vilket håll han ville komma ut på, han snurrade lite grann och hade ena stunden ansiktet uppåt och andra nedåt. Så bm ville avvakta lite för att se så han bestämde sig men efter en stund tog hon hål fast det märktes inte, det var inte så mycket vatten kvar eftersom jag hade gått så långt över tiden.
Kämpade på med lustgas och Pontus massage men bm frågade ännu en gång om jag inte vill ha något och då svarade jag "ja men ge mig nånting då!". Hon sa att jag skulle få en spinalbedövning, den hjälper bara i 2-2,5h och används mest på omföderskor. 
 
Klockan var 14.58 när spinalen lades.
Det var helt otroligt vad snabbt den började värka. Alla värkar försvann, jag kände ingenting! Så det var bra att barnmorskan tjatade och jag önskar att jag tagit den tidigare. Fick bara en bieffekt av bedövningen och det var en grym klåda över hela kroppen, hela kroppen pirrade liksom. Men det gjorde ingenting, jag kände mig som en helt ny människa. Från att ha skrikit i lustgasmasken och haft ont till att inte känna nånting och be Pontus ge mig min telefon så jag kunde bläddra lite. "Välkommen tillbaka sa han till mig" haha.
Samtidigt som jag fick spinalen så gav dom mig värkstimulerande dropp får att få ännu mer fart på det hela. 
Jag sa till barnmorskan "- då kommer han alltså vara ute inom 2 timmar ca alltså?" och hon sa att det bara va att börja krysta när jag kände för det. Jag blev taggad och chockad samtidigt. Var det redan dags? Jag kände ju ingenting, hur skulle jag kunna känna när det var dags? tänkte jag. "Du märker när det är dags" och det gjorde jag väl litegrann, det gjorde verkligen inte ont och dom fick hjälpa mig att veta när det var dags att krysta genom att känna på magen. 
Jag började bli lite rädd, jag hade tänkt hela graviditeten att jag skulle spricka massor bara för att jag fick sy ett litet stygn med Alva, jag tänkte att det inte kunde gå så bra två gånger och nu visste jag ju att bebis va en modell större. Men barnmorskan lovade mig att jag inte skulle spricka nånting alls och då kände jag mig lugnare. Hon var grym och fick mig lugnare överlag under hela förlossningen, är riktigt glad över att jag fick just henne och att hon stannade kvar trots att hon slutat för dagen. 
Klockan var 15.30 när jag började krysta och han kom ut kl 15.50. Men det kändes verkligen inte som tjugo minuter och det var så häftigt att få vara med om det när man är med och vaken. Med Alva så kände jag bara panik hela tiden typ och var så hög att jag inte kommer ihåg nånting. Men nu var jag verkligen med, allting var liksom lugnt och kontrollerat. Otroligt häftigt och det gjorde inte ont heller. Alltså, man känner ju att det är nånting stort vid fiffi men varken på första eller nu andra förlossningen så har jag inte fått den här känslan att det liksom brinner och ska explodera som många säger. Barnmorskan frågade mig om jag ville känna på huvudet men det vägrade jag, ville inte det med Alva heller och det sa Pontus till henne också men hon sa att det kanske är sista gången du har möjlighet att göra det om ni inte vill ha fler barn men nej, jag ville inte, det räckte med att jag kände att det va nånting där. 
Ut kom han 15.50 som sagt, en liten stor kluns på 4470 g och han var 53 cm lång. Han var röd i hyn och tempen låg på 38, så han var lite varm och fick ligga utan täcke för att kyla ner sig en stund. Han hade också lite märken på händer och fötter, typ som skavsår, huden hade liksom skavts bort på vissa ställen för att han legat i magen så länge och haft det lite trångt. Men han var så fin och barnmorskan kollade efter nå sprickor men nej, inte en enda fanns, allt såg jättefint ut och det kändes så skönt! Jag behövde bara sys med ett skönhetsstygn som sagt vid Alvas födsel och led inte alls av det men det var ändå skönt att inte behöva sys alls den här gången.
Jag var så otrolig pigg efter förlossningen nu, kände mig inte alls nå trött, inge sliten och hade inge ont.  Vilken känsla det var, kändes inte alls i kroppen som om att jag nyss fött barn, gick och kissade direkt och var bara lycklig. Äntligen var han här!
Vi fick åka upp till bb runt 1,5-2 timmar efter förlossningen, Pontus åkte och köpte mat från McDonalds eftersom vi inte hunnit äta något under dagen och kort efter det kom Alva med sin farmor, farfar, faster och kusin. Hon var så nyfiken på lillebror, glad och stolt bara, hon sa att det var mammas bebis för jag hade ju haft honom i magen och hon var inge avundsjuk alls varken på plats eller när hon skulle åka. Det var nog jobbigare för mig när hon åkte igen men vi sa att vi skulle komma hem imorgon och det gjorde vi.
Natten på bb var bättre den här gången än första natten med Alva, Viggo sov mer och Pontus var mer hjälpsam och sov inte bara. Det var nog en bättre tid på dygnet att föda på dagen än på natten tror jag. 
Nej, jag är otroligt stolt över mig själv, speciellt pga att jag var så rädd inför den här förlossningen hela graviditeten. Varför vet jag inte men jag var det. Men jag kände mig så lugn från början till slut, jag hade kontroll och bedövningen hjälpte så sjukt bra. Efter den här förlossningen så känner jag bara att jag vill göra det igen, det finns ingen bättre känsla, det finns inget mer speciellt ögonblick. Men nu har jag två fina ungar och det får räcka i några år iallafall, sen vet man aldrig ;)
 
Kort och gott, en riktigt bra förlossning! <3
 

' 9 september 2014 - två år sen sist.

 
Snart 2 år sen sist jag skrev här, jag har haft fullt upp med livet kan man väl säga.
Känns som att jag har mycket i mitt huvud som jag skulle vilja få ut och då kändes det
som en bra idé att uppdatera bloggen, vi får väl se hur det går.
 
Vet inte riktigt vart jag ska börja.. Vi bor kvar här i Virsbo, i samma lägenhet.
Alva fyller 2 år snart (overkligt) och vi väntar tillökning, det bakas en liten kille i min mage nu
som är beräknad nu den 9 november 2014. 
 
Augusti, den jobbigaste månaden på hela året har nyss varit. 
Torsdagen den 28onde var det 3 år sen mamma togs ifrån oss och på fredagem den 29onde 
skulle hon ha fyllt 45 år. På torsdagen så gick jag, Pontus, Alva och Daniel till mammas plats
och planterade nya fina blommor. På fredagen så kom släkten hem till oss på middag och tårta
för att fira mammas födelsedag, det var mysigt och jobbigt. Jobbigt för att hon inte kunde vara
med även om jag tror att hon var det. 
Det gör fortfarande så ont. Hade jag inte haft Alva så vet jag inte vad jag hade tagit mig till.
Det har blivit lite lättare med tiden men just den här månaden mår jag skit varje år, jag blir helt
förstörd. Jag är dock ganska bra på att dölja hur jag mår men det är ju på gott och ont..
Saknar dig min fina ängel
 
Nu är det iallafall 9 september och alltså prick 2 månader kvar till bf. Helt otroligt vad fort det här
graviditeten har gått. Känns som att det var nyss som man väntade på att få åka på första
ultraljudet. Blir väl så när man redan har en huligan att se efter :) 
 
Mina graviditeter har varit så olika redan från start. När jag väntade Alva så mådde jag illa på
kvällarna, hade lite halsbränna till och från i slutet men annars så mådde jag hur bra som helst.
Njöt mest utav att vara gravid, kände mig knappt gravid, hade knappt nå
sammandragningar eller förvärkar och kroppen var rätt smidig även när jag var höggravid.
Nu med lillkillen har jag mått skit från start.. Mådde illa hela dagarna i början, var tvungen att äta
nånting  hela tiden för att inte må ännu mer illa. Har inte spytt nånting men att må illa är ju det
jobbiga.  Halsbränna har jag haft hela tiden och den är hemsk, med Alva så räckte det att jag tog
något glas mjölk men nu hjälper ingenting. Jag känner mig allt ifrån smidig, har haft
sammandragningar och molande värk så mycket att jag varit in på förlossningen för att kolla upp
det, har haft urinvägsinfektion, har haft en annan infektion i fiffi också, har ont i kroppen och han
tar verkligen plats där inne. Jag hade moderkakan fram med Alva så det tog tid innan jag kände
hennes rörelser och hon låg ju längre bak så jag kände inte alls lika mycket som jag gör nu med
lillkillen och moderkakan bak. Jag känner varenda liten grej som han gör, ibland känns det som att
han ska trycka sig ut genom magen! Nästan så att jag kan ta tag i en fot när han trycker, Pontus
tycker att det är lite äckligt att känna så mycket som vi gör haha. Jag tycker att det är häftigt även
om det är lite obehagligt ibland!
 
Alva då, var stora lilla tjej som ska bli storasyster. Herregud vad hon växer och utvecklas. Hon blir
alltså 2 år i oktober och hon kan så mycket redan. Hon började på dagis när hon var strax över 1 år
och hon älskar det. Hon blir aldrig ledsen när vi lämnar henne och hon vill inte gå hem när vi
hämtar henne. Just nu går hon tisdag-torsdag kl 9-14. Då jobbar Pontus och jag vilar passar på att
vila eller göra nytta här hemma.
Jag skrev i mitt senaste inlägg att hon är tidigt med allting och det har hon varit hela tiden. 
Hon började gå med sin lära-gå-vagn när hon var 9,5 månad, när hon var 11 månader började hon
ta steg och på hennes 1-årskalas så gick hon för fullt. Hon lär sig väldigt snabbt, tar för sig och tar
efter. Just nu har hon börjat lära sig färger och räknar till 3. Man förstår henne mycket bättre nu,
hon säger vad hon vill göra eller vad vi ska göra. Hon kan massor med ord och
"tre-ords-meningar". Klär av och på sig själv, sätter på sig skorna, kastar skräp/blöjor och
sopkorgen osv.. Min stora duktiga tjej.
 
Det ska bli intressant och se hur hon reagerar på lillebror när han kommit. Vi säger ju att
"mamma har en bebis i magen", att "lillebror är i mammas mage" och sådär.
Hon vet vart bebisen är men hon förstår ju inte att han ska komma ut och leva med oss snart.
Med andra mindre barn så är hon väldigt kärleksfull, ska kramas, pussas och lyfta dom.
Hon vill bara väl men det blir ju lite mycket ibland, hon blir lite för på men hellre det än
att hon slåss och bits :) Så jag hoppas att hon blir likadan mot lillebror sen och inte elak.
Längtar efter att få se hennes reaktion! Tänk att vi snart bli 4♥
 
Tänkte slänga in lite av dom senaste bilderna sen ska jag städa och äta lunch innan jag
hämtar tokfian på dagis:
 
Min fina tjej♥ 
 
 
Lillebror
 
Magen igår
 
29e augusti
 
 
 
 
 

' 30 december 2012 - livet sen vi kom hem från bb.

 
Länge sen jag skrev här nu men fick lust att skriva litegrann nu.
 
Livet rullar på, Alva växer så det knakar, det är helt sjukt vad tiden går fort.
Det känns som att vi nyss kom hem från BB..
 
Första veckan hemma hade vi besök varje dag tror jag, alla ville komma och se på vår fina tjej.
Vi kom ju hem på måndagen och på söndagen så fyllde jag år, 21 år gammal blev jag.
Hade släkten på fika sen åkte Pontus iväg på innebandymatch och bröt nyckelbenet...
Världens sämsta tajming, jag tyckte synd om honom men kunde inte låta bli att vara arg och
ledsen också. Han blev sjukskriven i 8 veckor och jag måste vara ärlig och säga att det var tufft
dom första veckorna.. Han hade ont och kunde inte göra så mycket mer än att sitta i soffan,
han sov även där. Så jag fick ta hand om både barn och hushåll. Men han blev bättre ganska
fort och det är jag glad över,mest för att han hade haft så ont. Dagarna rullade på, vi var
hemma för det mesta och bara njöt utav att äntligen ha våran tjej vid oss.
Vi båda har sagt att det nästan var "tur" att han bröt nyckelbenet så vi fick vara hemma
tillsammans alla tre så lång tid.
 
Ända sen Alva föddes så har folk sagt att hon är så tidig med allt, så vaken och med hela tiden,
så stark i kroppen. Och det tror jag att hon är, jag vet ju inget annat men jag tycker att hon har
utvecklats så fort. Det är så kul att se men jag hoppas inte att det går för fort bara, jag vill ju
ha henne liten så länge som möjligt :)
 
Nu "pratar" hon för fullt, vänder på sig från mage till rygg, ler och skrattar, vill absolut inte
ligga ner utan vill sitta upp men helst stå.. Hon är ingen nyfödd längre om man säger så
men bara 10 veckor gammal ändå.
 
Hon är så snäll och lätt att ha och göra med *peppar peppar*, hon sover bra, äter bra och är
bara snäll helt enkelt, våran lilla skrutt! Jag är så glad som får vara mamma till henne och
som har Pontus vid våran sida, min lilla älskade familj!<3
 

' 9 november - kamerabilder.

 
förlossning och bb
 
 
 
 
 
 
<3
 
 
 
 
 

' 9 november - något jag inte är och något jag är stolt över.

 
Något jag inte är stolt över..
Det är att jag inte lyckades sluta röka helt och håller när jag var gravid.
Det gick bara inte. Jag kunde sluta i över en vecka men sen kom det en dålig
dag och jag tog nån cigg. Jag rökte inte alls lika mycket som innan jag blev gravid
men jag rökte fortfarande och det är något som jag alltid kommer att ångra, verkligen. Men det blev nog aldrig verkligt, trots att man såg på ultraljud att det va någon där inne, trots att man kände rörelser och hörde hjärtat slå. Det blev ändå inte helt verkligt. Jag mådde ju så bra också fysiskt, trots den stora magen så kände jag mig inte sådär jobbigt gravid. Psykiskt gick det upp och ner. Jag har alltid rökt mer när jag mått dåligt och med alla dessa hormoner i kroppen och mammas bortgång och allting så blev det ju dagar då jag mådde riktigt dåligt. Men jag mådde ännu sämre efter varje cigg, jag kände mig så dålig och jag vet inte hur många gånger jag insåg att jag måste sluta. Men det gick inte. 
Jag har alltid sagt att folk som röker när dom är gravida är helt sjuka i huvet och att jag skulle sluta så fort jag blev gravid.. Så blev det ju inte och folk tycker säkerligen att jag är sjuk i huvet för att jag rökte och jag förstår dom samtidigt som ingen kan veta hur det var för mig i och med allting. Jag kommer inte komma med nå ursäkter,  jag kommer alltid att ångra att jag rökte men gjort är gjort och jag kommer alltid att önska att det inte var så. 
 
Men jag är ingen sämre mamma för det, det ska ingen komma och säga.
 
Något jag ÄR stolt över däremot, är att jag inte tagit ett enda bloss sen Alva föddes. Inte ett enda och jag kommer inte att göra det heller. När hon kom så blev allting verkligt, såklart. Det känns mer nu som att det verkligen skulle gå ut i hennes kropp om jag rökte och tanken av det eller att hon ska känna röklukt överhuvudtaget gör mig äcklad. Inget sånt ska komma ifrån mig. Sugen har jag varit men jag står emot lätt och jag skulle aldrig röka nu. Det som var jobbigt för mig när jag va gravid var att stå emot när någon annan rökte. Men nu kan någon gå ut och röka här hemma eller röka i närheten av mig utan att jag vill röka, jag vill verkligen inte att Alva ska få rök i sig eller ens känna lukten, jag vill typ inte ens att någon som rökt ska vara i närheten av henne.
 
Nej, 3 veckor har jag varit utan skiten nu och jag hoppas att jag aldrig börjar igen när hon är äldre. 
 
 

' 31 oktober - förlossnigen och tiden på bb.

 


Klockan 14.50 typ på fredagen den 19 oktober så gick mitt vatten.
Jag var i vecka 40, hade gått klart 39 veckor och 5 dagar.

Jag och Pontus låg i soffan och tittade tv bara. posten kom och jag gick upp för att se vad det var. Tog posten och gick in i köket, öppnade ett kuvert och då blev det plötsligt väldigt blött i trosan. Jag gick ut till vardagsrummet med trosorna i knävecket och sa till pontus att antingen så har jag kissat på mig eller så gick vattnet precis. Vi kom fram till att det måste varit vattnet så jag ringde in till förlossningen och dom bad mig komma in för kontroll.

 

Vi packade ner det sista i bb-väskorna och åkte mot västerås, riktigt nervösa men otroligt glada!
Började känna lite sammandragningar i bilen men inga märkvärdiga, lite mer än vanlig mensvärk typ.

 

När vi kom in så fick vi gå in i första undersökningsrummet och jag fick en ctg-remsa på magen som mäter bebisens hjärtljud och mina värkar. Värkarna hade blivit lite värre men det var ändå inte riktigt på gång så vi fick sätta oss i väntrummet och vänta på doktorn så

att han kunde göra en kontroll och sen skulle vi få åka hem. Jag trodde ju att mitt vatten hade gått och det hade det ju, men inte allt utan resten gick när vi väntade, Pontus var tvungen att springa ut till bilen och hämta kläder till mig då jag va dyngsur!

 

Doktorn kom iallafall efter ett tag och undersökte mig, kollade hur vattnet såg ut och allt såg bra ut så det va bara för oss att åka hem.
Han sa att om det inte hade startat på söndagen så skulle det bli igångsättning.
Fyfan tänkte jag, ska jag behöva gå med värkar och bara vänta ända tills söndag?
Jag trodde det skulle gå någorlunda fort efter att vattnet gått men icke.
Han sa ingenting om att jag var nå öppen heller så det var jag antagligen inte.

 

Så vi åkte hem till pontus föräldrar i kolbäck eftersom att det är nära till Västerås därifrån. Det var ju hockey på tv så pontus var ju glad att kunna få se den. Vi åt mat och jag tittade också hockey ett tag innan jag gick upp
och la mig i sängen. Värkarna blev starkare och tillslut så bestämde vi oss för att åka in igen. Det blev samma procedur, på med ctg-remsan och se hur det var med bebisen och mina värkar. Första gången vi var in så låg
värkarna bara på 30-40, nu var dom på 60-70 tror jag, så dom var starkare och jag blev undersökt men fick höra "här har det inte hänt mycket".
Va öppen bara 2 cm och jag blev arg och tänkte på hur jag ska klara mig genom det här om det kommer bli ännu värre..

 

Vi skulle få åka hem igen men eftersom vi redan hade gjort det en gång så fick vi ligga kvar på förlossningen i hopp om att det snart skulle starta. Vi fick ett rum med varsin säng i och jag fick smärtstillande tabletter och en
morfinspruta som antingen skulle göra att det skulle sättas igång mer eller göra så att värkarna skulle avta. Ingenting utav det hände utan jag hade samma värkar hela natten och sov kanske två timmar max i sträck. Så fort jag höll på
och somna så kom det en värk. Pontus sov som en stock dock..

 

På morgonen (det var dagen D nu, BF) när vi båda hade vaknat så insåg jag att vi skulle få åka hem igen för jag hade knappt nå värkar längre. Så det va bara att sätta sig i bilen och åka till Kolbäck igen. Värkarna steg under dagen och blev mer intensiva. Tillslut så låg jag i sängen och grät och skrek för att det gjorde så ont. Jag hatar smärta och får panik när jag känner det eller vet att jag kommer att få känna det. Det är knappt så att jag kan dra bort ett plåster ens för att jag vet att det kommer göra ont.. Men iallafall, Pontus var inget vidare stöd för mig vid den här tidpunkten, han förstog nog inte riktigt hur ont det gjorde. Så hans mamma kom upp och la sig brevid mig för att lugna mig, för när jag fick en värk och fick panik
så blev ju bebisen också stressad och det är ju inte bra. Det blev lite lättare när jag fick hjälp utav henne och efter ett tag så tänkte jag duscha och Pontus kom upp för att duscha med mig men när han höll på och klä av mig så sa jag att nej vi kan inte, vi måste åka in nu.

 

Så vi packade in oss i bilen och det blev bara värre och värre värkar. Vi kom in dit och jag fick ctg-remsan på magen ännu en gång och den här gången låg dom på över 100, tror det var på 140,160 nånting. Barnmorskan undersökte mig och jag var då öppen 5 cm, ÄNTLIGEN tänkte jag. Nu var det på gång och vi fick ett eget rum.

 

Jag fick en ctg-remsa på magen igen och sen tog hon fram lustgasen åt mig. Efter att jag började med den så kommer jag inte ihåg nå mycket alls från det tills att Alva var ute, Pontus har berättat vad som hände för mig nu efteråt.
Jag vart alldeles hög på lustgasen och andades i den hela tiden fast man inte ska det. Pontus och barnmorskan var tvungen att säga åt mig att sluta andas i den hela tiden men jag kunde typ inte, det var ju skönt att "få komma bort".
Det här har jag inge minne utav själv utan det har Pontus sagt till mig, att tydligen så sa jag
att det tryckte på magen och dom tittade om jag hade mycket kiss i blåsan och jag hade
litegrann så dom stoppade in en kateter och tömde blåsan.

 

Efter det vart det lite bättre men jag började få ont i ryggen/svanken (det här kommer jag
ihåg själv) så dom frågade om jag ville ha epiduralen men jag ville inte för att det kan
ta längre tid då men dom erbjöd mig att få sterila kvaddlar som är sprutor med destillerat vatten
i. Det ville jag ha så jag fick två stycken sprutor i ryggen samtidigt och den smärtan som jag kände då när dom sprutade in vattnet är den värsta utav alla. Lustgasen hjälpte inte alls då och jag tittade på Pontus och skrek rätt ut. Fyfan alltså, sån smärta vill jag aldrig känna igen.
Det kändes som att det var eld i varenda spruta. Smärtan var kort men hemsk alltså. Det va det värsta under hela förlossningen.


Dom hjälpte iallafall och det släppte lite i ryggen men barnmorskan frågade om jag inte
ville ha epiduralen och just då fick jag känslan av att börja krysta så jag sa nej nu vill jag krysta! Okej sa hon och jag började krysta vid nästa värk och det va ju också en hemsk smärta. Det kändes som att jag skulle skita på mig och jag sa både en och två och tre gånger att jag inte kan, vill eller orkar. men hon sa att det va nära nu, att snart är hon här och att jag har 35 minuter på mig innan klockan blir över 00.00. Pontus höll armen bakom mitt huvud och lyfte mig och hjälpte mig att trycka på när värken kom. Jag krystade några gånger sen var huvudet vid öppningen och barnmorskan sa att nu får jag inte trycka på men vid nästa värk så är hon nog ute. Hon frågade om jag ville känna på huvudet men jag sa nej direkt för jag kände ju hur hela pullan var utvidgad, det kändes som att den skulle explodera eller spricka så jag behövde inte känna efter vad det var för något som var där, jag ville bara att hon skulle
ut. Så jag försökte krysta utan en värk men barnmorskan sa till mig att jag inte kunde det för
jag hade ju ingen värk. Joo sa jag och precis då kom det en värk och då gled hon ut.

 

Det tog bara 7 minuter från första krystningen tills att hon var ute och känslan när hon kom
ut klockan 23.32 är obeskrivlig! Det var så häftigt att känna när hela kroppen gled ut, man visste liksom att det va så gott som färdigt och sen att få se henne och höra henne skrika var ju otroligt,
man kunde liksom inte förstå och jag var fortfarande hög på lustgasen så det kom inga
tårar men jag kände en sån glädje.. Pontus däremot grät och grät och grät, det vart väl
verkligt för honom då och det var så fint att se.
Jag fick henne på mitt bröst och Pontus klippte av hennes navelsträng. Efter det så skulle ju
moderkakan ut och det va inga problem, den bara gled ut. Vi fick se den och det var häftigt,
den kallas ju för livets träd eller något sånt och "trådarna" i den gjorde så att den verkligen såg
ut som ett träd. Att hon har legat där inne var ju också svårt att förstå.

 

Men nu var hon här. Jag frågade om jag hade skitit på mig även om jag visste att jag hade det
och så var det också men bara litegrann. Inte för att jag brydde mig, hade inte oroat mig innan
över att göra det för det är ju sånt som händer så jag ville bara få det bekräftat att jag hade rätt när jag frågade om det under förlossningen och dom sa nej då haha.
Barnmorskan kollade efter sprickor och jag hade ingen alls, det såg fint ut förutom en liten reva
som hon fick lägga ett fjuttigt stygn på. Snacka om att jag kände lättnad över att jag inte hade spruckit.

 

Sen gick hon ut för att hämta fikat som man får efteråt och vi bara tittade på vårt barn.
Hon var så fin. Verkligen fin, inte sådär skrynklig som dom brukar vara, hon hade jättefin hud.
Och hon var lik Pontus, det såg man på en gång. Min mun hade hon men resten var efter Pontus.
Han frågade vad hon skulle heta. Vi hade ju kallat henne Leah när hon var i magen men vi hade också  funderat på namnet Alva. Först var jag osäker men sen tittade jag på henne och såg att det var en liten Alva, Pontus höll med. Fikat kom in och det var sjukt gott även fast det bara var smörgås och saft.

 

Medans vi fikade så vägdes och mättes Alva. Vi sa att vi trodde att hon låg på 3200-3400gram
så när barnmorskan sa att hon vägde 3745 gram så blev vi lite chockade även om det inte
är så mycket det heller. 50 cm lång var hon också.

 

Efter att vi fikat klart och Alva fick på sig en mössa och en blöja så åkte vi upp till BB.
Klockan var strax efter 00 så nu var det söndag. Vi fick vårt rum och sen kom dom och hämtade
Alva för en undersökning. Hon var så fin så sa dom. Sen började hon leta efter tutten och hon
hittade den direkt, det gick så bra. Det var en till häftig känsla, att få amma sitt barn.

 

Natten gick bra även om jag var vaken nästan hela tiden för att se att hon hade det bra.
Pontus sov som en stock. Det gjorde han under hela sjukhusvistelsen, jag var tvungen att
kasta saker på honom medans jag t ex ammade för att han skulle vakna, det räckte inte med att jag nästan ropade.
Det var en omtumlande upplevelse att få se sin dotter födas tydligen, trötta pappan.

 

På söndagen så åt vi frukost, fick se hur man skulle byta blöja, tvätta naveln och jag fick tips
om amningen. Sen fick vi besök såklart. Pappa, farmor, Daniel och hans tjej Paulina kom
runt tio och man såg att morbror och morfar var så stolta! Alva sov nästan hela tiden, strax
innan dom skulle åka så vaknade hon till lite och då var även Malin och Linnea där.
Jag började få ont igen i magen så dom åkte hem och vi gick tillbaks till rummet.
Allting ska ju dras ihop och det är ju då det gör ont, känns också som mensvärk fast lite värre.
Jag va ju lite öm i pullan också, vid stygnet men annars mådde jag bra. När jag tittade på dom
andra mammorna i korridorerna så insåg jag att jag måste haft det mycket lättare än dom för
jag hade inte alls så ont som dom verkade ha. Jag kände mig faktiskt pigg och fräsch och hade
inte allt för ont.

 

Mer besök fick vi iallafall utav Pontus föräldrar, hans syster och sambo, min moster med familj
och Alvas gudfar Rydh. Vi fick mat utav pontus mamma för inte ens Pontus kunde äta den där
hemska maten som man fick där på BB. Så vi åt, fikade och umgicks med alla innan dom åkte
hem och vi gick tillbaks till rummet. Sen spenderade vi resten utav kvällen där för oss själva.

 

Alva var lite gnällig men det gick bra, jag tog hand om henne och Pontus tog hand om mig.
Så var det under hela vistelsen på BB. Jag hade Alva i famnen, ammade henne och hon sov
där och Pontus fick serva mig med kuddar, vatten, tabletter och ätbart. Fast jag var ju tvungen att kasta saker på honom för att han skulle vakna och göra det... 

 

Vi hade sagt att vi ville åka hem på måndagen så på morgonen efter frukosten så fick vi vara
med på ronden. Doktorn tittade undersökte henne, hennes hörsel tittades och gulsoten kollades men allting såg bra ut så det va bara att åka hem. Vi packade ihop våra grejer och begav oss hemåt. Det var också en härlig känsla, att vi var på väg hem. Nu skulle vi klara oss själva.
Nu var vi en familj, det är nu vårt liv börjar.

 

Jag hade en bra graviditet och en bra förlossning, det va bara jobbigt att gå med värkar i två dagar men jag är lycklig över hur allting gick och jag hoppas jag får det lika bra nästa gång!

 

Pontus var världens bästa stöd under förlossningen, jag hade inte klarat mig så bra utan honom. Jag kände mig verkligen trygg och fick all stöd jag kunde få. Världens bästa fästman och pappa är han!



ALVA SIRPA CAROLINA WIKLUND

 

 


' 8 oktober - uppdatering del 2 (årsdagen, födelsedagen och graviditet)

det har ju gått ett år sedan mamma gick bort och dagen efter så skulle hon ha blivit 43 år.
alla dagar är jobbiga men dom dagarna var extra jobbiga. den dagen då mamma gick bort
spelades upp i mitt huvud hela dagen, det var som att uppleva allt igen.
vi samlades iallafall hos min morbror för att sen gå till kyrkan och tända ljus tillsammans.
vi stog där, tysta och lät tårarna rinna. det var jobbigt men ändå skönt att vi alla var där tillsammans.
hennes födelsedag firade vi alla med tårta och fika här hos mig och pontus.

det är så mycket känslor och tankar som far omkring hela tiden. jag har fortfarande inte
förstått att hon är borta. jag kan komma på mig själv när jag tänker att jag måste ringa till
henne för att berätta något.. det känns så konstigt, så fel, så tomt. det känns fortfarande
så overkligt att det här hände oss. nej, jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta.
jag vill inte förstå.

igår drömde jag om henne, det var en jobbig dröm och jag vaknade och brast ut i gråt och fick
panik. jag gråter fortfarande nästan varje dag, det känns som att tårarna aldrig kommer ta
slut, att man aldrig kommer att vänja sig att vara utan henne. just det här med att vara gravid
och inte ha sin mamma vid sig är väldigt jobbigt också. jag har min moster och svärmor bland
andra som kan hjälpa mig med allting, vilket jag är tacksam över, men det är ju mamma jag
vill kunna vända mig till, få hjälp ifrån och kunna lära mig utav..
mamma älskade barn och längtade efter att få bli mormor och det gör så ont att hon inte hann
få bli det. jag hade behövt ha henne här under den här tiden.

men jag tror också att allt har en mening. jag tror att jag blev gravid så fort för att det också
skulle hjälpa mig att ta mig igenom den här svåra tiden efter mammas bortgång.
jag vet inte hur jag hade mått eller hur det hade varit om inte jag hade haft graviditeten
och lilltjejen att fokusera på. jag tror det hela har varit extra bra för mig, jag tror inte att jag
hade varit där jag är idag om jag inte hade haft min lilla tjej i magen. sen tror jag också att vi
ska få just en dotter för att mamma kommer vara en del i henne eller vad man ska säga.
att hon liksom kommer att vara här genom henne, i henne på något vis.
det låter konstigt men hoppas ni förstår vad jag menar!

fast mest av allt så önskar jag juatt jag kunde få ha både min mamma och min dotter här
tillsammans. mamma hade blivit världens bästa mormor och lillan hade älskat henne,
det vet jag.

mammas plats på årsdagen och födelsedagen


-
 
snart får vi änligen träffa våran lilla tjej. idag är jag inne i vecka 39, 38 veckor + 1 dag har
gått. så nu är det mindre än två veckor kvar till bf, rättare sagt så är det bara 12 dagar kvar.
så nu kan hon komma när som helst verkligen, det är så spännande att veta att vattnet kan gå
vilken sekund som helst. men jag har en känsla av att hon stannar där inne ett tag till, till runt
den 16-17-18onde nångång. för dom datumen stämde in på min egen uträkning enligt ÄL,
på barnmorskans uträkning och på ultraljudets uträkning. men vi får väl se, man vet ju aldrig.
jag bara hoppas på att jag inte ska behöva gå över tiden för dagarna har redan börjat gå
sakta. finns inget kvar att göra, allting är färdigt så jag försöker fördriva tiden genom att
städa, diska, tvätta och lite sånt. så nu får hon mer än gärna ta och komma ut. längtar så
mycket tills vi får se henne, får hålla i henne och få bli föräldrar på riktigt. det är fortfarande
overkligt, känns som om att man precis insett att man är gravid. trots att det sparkas,
hickas och rör sig där inne så är det svårt att förstå att det är en liten person där som
snart ska komma ut.
 
åh det är så spännande, snart snart snart får vi träffa våran dotter!!
 
magen för tre dagar sen
 
 

' 8 oktober - uppdatering del 1 (semester, flytt, renovering)

 
nu var det riktigt länge sen jag skrev nånting här..
det har varit semester, vi har flyttat, det har gått ett år sen mamma gick bort osv..
 
börjar väl med att berätta lite om semestern som knappt blev någon semester då vi flyttade
och renoverade under den. första veckan pontus hade semester så jobbade jag, andra veckan
var vi båda lediga, tredje veckan jobbade båda igen och sen dess har jag varit hemma och
pontus va ledig en vecka till efter det. det vart ju mycket jobb och renovering men vi hann med
att vara vid badstranden och ute på sjön dom dagar det faktiskt var bra väder. åkte även till
stockholm lite då óch då, till moster och deras husvagn. vi var även på 3D/4D ultraljud i
stockholm för att få se bebis igen och det blev ännu mer bekräftat på att det är en tjej som
ligger där inne. så nu blir jag verkligen chockad om det skulle komma ut en liten pojk haha!
vi fick en film på hela undersökningen och massa bilder, här är en bild på våran lilla tjej:
(svårt att se om man inte vet vad allting är men det är en närbild på huvudet)
 
 
ja, vi har ju renoverat en hel del också som sagt. vi fick alltså tag i en trea på första våningen i
huset brevid det vi bodde i som vi köpte. hur skönt som helst även om det var en hel del att
göra i den.. personen som bodde här innan rökte inomhus så det luktade ju rök i nästan hela
lägenheten men värst i vardagsrummet och sovrummet. sen vill man ju ha sin egen stil på
tapeter och färg så vi valde att göra om alla rum förutom toan för den var redan nyrenoverad.
vi började med vardagsrummet och hallen. kändes som att vi levde i ett tält för vi hade
plastdörrar med dragkedjor på in till köket och sovrummen för att det inte skulle spridas
så mycket slipdamm. så dom rummen tog längst tid och var jobbigast att göra,
man kunde ju inte leva normalt direkt.. men vi fick mycket hjälp utav vänner och släkt,
så tacksam över det. var så skönt när det var klart så man hade ett vardagsrum att sitta
och umgås i bland annat..
sen tog vi tag i lillans rum och efter det vårt sovrum. det är små rum så dom gick fort att göra.
köket är ett lite mer långtidsprojekt, vi har bara målat om väggarna där inne än så länge men
vi ska måla skåpluckor och lite sånt senare när vi har lust och tid, det duger som det är nu.
så nu är det klart efter mycket slit och det är så skönt, var så stressad ett tag att vi inte skulle
bli klara innan hon skulle vilja komma ut men det blev vi och nu kan vi bara vänta och längta.
så här bor vi nu ungefär alltså och jag stortrivs!:
 
hallen
 
vardagsrummet
 
sovrummet och lillans rum
köket
 
så, det var första delen av min uppdatering här på bloggen.
 
 

' 26 juni 2012 - graviditeten.


jag har haft en ganska lätt graviditet. jag mådde ganska så illa i några veckor i början,
mest på kvällen när jag skulle sova och när jag åt nånting. men jag spydde bara en enda
gång så jag tycker att det är ganska lindrigt fast det var riktigt jobbigt att må illa när man
ville sova.
riktigt trött var jag en period i början också, sov flera gånger om dagen men annars så har
jag som sagt hittills haft en bra graviditet. jag mår bra för det mesta och lever så gott som
"vanligt" vilket kanske inte är bra hela tiden, jag borde nog egentligen ta det lite lugnare
och vara mer försiktig med allt för ibland blir jag helt slut utav saker som jag gör och ryggen
känns som att den ska gå av när som helst och det blir säkert tuffare i slutet av graviditeten
om jag inte börjar ta det lugnare snart. men jag mår ju bra och det är väl därför man tror
att jag kan göra saker likadant som innan jag var gravid. 

graviditeten har ju sina baksidor den också, även om det är värt det.
men ja det kommer ju dagar då man bara vill ligga i sängen för att man har växtvärk,
sammandragningar, foglossning, ont i ryggen eller bara är allmänt trött och sliten.
sen har man ju hormorner som gör att man kan bli ledsen, sur, arg och irriterad bara sådär,
huxflux. man kan få för sig saker som säkert inte alls stämmer och man kan börja gråta för
ingenting.

kroppen förändras ju en hel del också. man blir större, inte bara magen utan låren och
rumpan också. vissa dagar älskar jag min gravida kropp även om det är flera kilon som satt
sig lite här och var. man känner sig fin iallafall och jag älskar min runda mage. man vet ju
varför man blir större och det är det ju värt. kilona kan man få bort efteråt.
men vissa dagar så tycker jag inte alls om min gravida kropp. jag känner mig ja, rent utsagt fet
och äcklig. det är det säkert många som gör ibland när dom är gravida. man känner sig så stor
och klumpig, som en ful flodhäst. man känner sig inte alls attraktiv och det kan förstöra en hel dag.

vissa dagar behöver man nog som gravid helt enkelt lite mer kärlek och uppmärksamhet.

men i slutändan så finns det nog inget bättre än att vara gravid.
det finns nog inget som kan göra dig lyckligare än att känna det lilla livet i magen röra på sig.
det finns nog inget man kan längta till lika mycket som man gör efter att få träffa sitt barn.
hormoner, känslor, smärtor, illamående och allt sånt är lätt värt att gå igenom.
det är ingenting emot den lycka och glädje man får både under och efter graviditeten. 

ja så är det.
idag är en ganska dålig dag dock. har legat i sängen hela dagen hittills och bara gråtit.
varför vet jag inte riktigt. känner mig bara ledsen. ful. tjock. blä.
tror dock att lillan känner av det för hon sparkar mer än vanligt och varenda spark får mig
att må bättre iallafall. ska lägga mig och vila en stund och bara njuta utav all rörelse i magen.
älskade barn♥


' 14 juni - vardagen.


var länge sen jag skrev här men som sagt så kommer jag att skriva när jag vill.

men dagarna rullar på just nu iallafall. har inte fått jobba så mycket senaste tiden
så jag har mest varit med pontus på jobbet och fixat lite här hemma.
vi köpte spjälsängen förra veckan och vi kunde inte hålla oss så nu är den uppe,
bäddad och klar. den står där och är så fin♥
har rensat här hemma så alla andra bebis-saker får plats nånstans. har tvättat,
strykt och vikt alla bebiskläder vi har fått och köpt hittills också, dom är så fina!

önskar att vi kunde få tag i en större lägenhet, visst det går att bo här även när
vår bebis kommer ut men det är jobbigt att bo högst upp och det börjar bli ont om
plats och det vore skönt om man hann flytta innan hon kommer.
önskar att hon hade haft ett eget rum direkt som jag kunde fått göra iordning nu,
hoppas verkligen på att vi hittar en lägenhet snart som vi vill ha.

det tog ju ett tag innan jag kände några sparkar eller rörelser men nu känner jag när
hon rör på sig och sparkar varenda dag, pontus har också känt det och hon ligger
och sparkar nu också faktiskt, så himla mysigt!♥
vi har fått låna en "angelsounds" utav pontus syster så vi har lyssnat på lillans hjärtslag
också, önskar att jag kunde lyssna varenda dag, finns inget bättre än att höra henne!


ja, förutom allt underbart med vårt lilla hjärta så har det varit ett par tuffa dagar den
senaste tiden. har saknat och tänkt på mamma väldigt mycket. ibland så slår det liksom
bara till och man inser att hon inte är här längre och det gör så ont. jag kan inte förklara
hur ont det gör, man bara ligger och gråter och önskar att man kunde få vakna upp,
att hon var här och att allting är som det var. man blir så arg för att det är så orättvist.
allt jag vill är att få träffa henne igen. eller bara få se henne eller höra hennes röst.
bara kunna få ringa till henne och bara få ett ynka sms av henne.
jag vill bara hålla hennes hand, krama henne eller vara i hennes famn.
hon var så ung, det är så fel, hon borde ha fått levt så mycket längre, fått vara med om
så mycket mer.

hon borde ha fått blivit mormor. att min dotter inte kommer ha sin mormor här, att hon inte
kommer att känna henne gör så ont. hon kommer aldrig att få veta på riktigt eller uppleva
vilken  underbar mormor hon skulle ha haft. jag kommer att berätta för henne men jag önskar
att hon kunde fått växa upp med sin mormor här. jag önskar att min mamma hade hunnit fått
vara mormor, att hon fick se sitt barnbarn växa upp, att få se mig som mamma.
jag behöver ha min mamma här och min dotter behöver ha sin mormor här, det gör så ont.
det är jobbigt att vara gravid och inte kunna prata med sin mamma om allting. 
mamma har alltid älskat barn och var så duktig med barn, hon längtade efter att bli mormor
och jag önskar att jag hade kunna fått dela det här med henne, är så ledsen över att jag inte
kan det. är glad att jag har min moster som är som min  extramamma, som är den jag vänder
mig mest till nu när mamma inte är här. jag har också min svärmor som är världens bästa,
som jag kan prata med. men jag önskar verkligen att mamma kunde fått vara med om det här.

jag skrev det förut och jag skriver det igen. jag är världens lyckligaste samtidigt som jag är otroligt olycklig. det är mycket nu. dagarna går upp och ner, tankarna snurrar omkring, jag är hormonfylld.

blandat och osammanhängande inlägg, så får det bli.

' 20 maj - ultraljud.


i fredags så var vi till västerås för det första ultraljudet och det var nog det häftigaste
vi varit med om. jag hade, som säkerligen alla andra, varit orolig för att jag inte känt
nå rörelser riktigt och sen är man väl bara allmänt orolig att det inte är som det ska.
så när jag fick se att det var något där, en liten människa med ett bultande hjärta som
låg och sparkade hejvilt så började jag gråta. tårarna bara sprutade och jag skakade
men det var ju utav glädje. nu kunde jag slappna av och då kom alla känslor på en
och samma gång.

jag hade varit osäker på könet, i början var jag helt säker på att det var tvillingar för
det har vi i släkten och alla sa att vi skulle få det bara för det. men efter ett tag ändrade
jag mig till att det bara var en och ena stunden var det en pojke och andra en tjej,
jag visste inte alls vad jag trodde. men några dagar innan ultraljudet så slog det till
och jag var bombsäker på att det var en tjej. pontus hade sagt hela tiden att det var en
kille, han var stupsäker sa han. men inte då, jag hade rätt, det är en liten TJEJ vi ska få!♥
visst, dom kan se fel på ultraljudet men det är inte ofta och barnmorskan sa att vi måste
skicka ett brev om hon hade haft fel för det var hon säker på att hon inte hade.

så nu vet vi att det är en frisk liten dotter vi ska få och nu är det mer verkligt, mer på riktigt.
det har varit svårt att förstå att det faktiskt är nånting som ligger där i magen och växer
och rör på sig hur mycket som helst, fast min mage bara växer och växer så har jag inte
förstått det. förstår det inte riktigt än faktiskt men det har nog att göra med att jag inte
känner henne än, det blir nog ännu verkligare när man får känna hur hon rör sig och sparkar.

namn har vi funderat på ända från första början och vi har några namn som vi tycker extra
mycket om men dom blir fler och fler varje dag. så vi får se vad vi bestämmer oss för,
vi kanske inte ser vad hon ska heta först hon har kommit ut, vem vet :)
det enda vi vet är att hon ska heta sirpa och carolina i mellannamn.
sirpa är efter min mamma ju och carolina är ett namn som går i pontus släkt.

beräknad födsel blev iallafall flyttat till den 20 oktober, vi hade den 18onde först så det blev
ingen större ändring. byter veckor på söndagar nu istället för på onsdagar.
så nu är jag alltså i vecka 19 (18+1), snart har halva tiden gått, det är helt sjukt.
tiden går så fort men jag bara längtar tills hon ska komma!

♥våran lilla tjej♥

' 14 maj 2012 - min mamma


min mamma gick bort den 28 augusti 2011 i en ovanlig och svår cancer.
hon bodde i hallstahammar med hennes sambo hasse som höll på och bygga ett hus.
cancern upptäcktes sent, den hade spridit sig från livmodern till lungorna och blev värre och
värre. lite mer än ett år tog det från att vi fick veta att hon hade cancer tills att hon somnade
in. hon gick igenom cellgiftsbehandlingar, åkte in och ut från sjukhuset hela tiden men
eftersom  att det  var en svår och ovanlig cancerart så kunde ingenting göras.
hon var pigg länge men i  slutet gick det fort. hon rasade i vikt, hade ingen ork och var tvungen
att få hjälp utav en maskin att andas nästan hela tiden.
lördagen den 27 augusti åkte dom in till sjukhuset, jag och pontus var i stockholm hos min
moster och mina kusiner men vi åkte till västerås så fort vi fick veta att dom åkt in.
min bror och mina morbröder kom också dit. vi va alla samlade på kvällen och jag, pontus,
moster och daniel var även kvar över natten.
mamma var knappt vaken, hon satt mest och sov på sängkanten lutandes mot ett bord.
så hade hon sovit länge hemma också pågrund av att hon fick andnöd när hon låg ner.
hon vaknade till ibland och ville ha vatten eller byta sittställning, ibland satt hon i en rullstol.
hon kunde inte vara utan masken som gav henne syre och hon sa att hon ville gå ut, det var
nästan så att hon ställde sig upp för att gå ut men eftersom hon behövde ha masken på
hela tiden så gick det ju inte. det gjorde så ont i mig att hon nte kunde få gå ut som hon ville.
på morgonen efter så åkte jag och pontus hem till svärföräldrarna för att sova och äta lite men
efter ett tag fick vi ett samtal från hasse som sa att hon hade blivit sämre och vi borde komma.
vi samlades alla där igen, jag, pontus, hasse, min moster, mina morbröder och deras partners,
min morfar. vi satt hos henne, höll henne i handen, grät, pratade, skrattade. jag tror inte att
mamma var vid medvetande då, hon låg ner i sängen och andades bara när maskinen gjorde
det åt henne. men jag hoppas att hon vet att vi alla var där.
ibland gick det ett tag innan nästa andetag kom och vi alla stannade till men sen kom det ett
andetag. så höll det på ett litet tag innan det sista andetaget kom. hon var stilla och jag sprang
till sjuksköterskorna och sa att hon inte andades och sen sprang jag till balkongen och
hämtade min  moster och dom som satt där. när vi kom tillbaks till rummet så sa sköterskorna
att hon var borta. vi bröt ihop, vi grät och vi skrek. jag kastade mig i pontus famn och grät.
efter ett tag så sa sköterskorna att vi kunde gå till ett annat rum så att dom kunde ta bort
maskinerna och allt sånt ifrån mamma, dom skulle göra henne fin så vi kunde ta farväl.
jag ville inte gå därifrån, jag satt och höll mamma i handen och ville bara inte gå.
men dom fick med mig och vi satt i det andra rummet och bara grät. jag kunde inte stå,
jag satte mig på golvet och lutade pannan mot daniels ben och bara höll om det och grät.
jag fick en lugnande tablett för jag hyperventilerade och det blev lite
bättre efter en stund. sköterskorna kom in och sa att vi fick gå in till mamma.
jag och daniel gick först. dom hade lagt ner mamma och hon hade en ros under händerna,
på magen. vi satt där, höll henne i handen, grät och pratade med henne.
vi sa att hon va den bästa mamman i världen och massa annat som jag inte kommer ihåg nu. 
ibland sa vi inget alls utan bara satt där och tittade på henne. det såg ut som att hon sov.
dom andra hade ringt till pappa och pappa åkte direkt till sjukhuset. han kom in till oss
och mamma, kramade oss och stog där en stund med oss innan vi alla gick ut därifrån.
jag ville inte gå nu heller och nu visste jag att det skulle vara den sista gången jag såg henne.
jag ville vara vid henne, jag ville inte åka därifrån, jag kunde inte åka därifrån. men dom
andra sa,  att mamma inte heller var kvar där längre, att hon va på en bättre plats
och då gick det lite lättare.

mamma skulle ha fyllt 42 år dagen efter att hon dog. vi samlades alla hos min en av mina
morbröder,  vi bakade tårtor och fikade för att fira mamma. men det kändes så konstigt,
man kände att nånting saknades, att hon inte var där även om jag tror att hon faktiskt var det.

begravningen ägde rum 30 september och den var så fin. det var en öppen begravning
och det kom så mycket folk, det märktes att hon var älskad. man kan inte tänka sig en
finare begravning, solen strålade och det var så mycket blommor på hennes gravplats efteråt.
efter några veckor så var det urnedsättning och vi alla var samlade igen för att ta ett sista
farväl. sen dess så går jag och pontus till kyrkan varenda söndag och varje gång det är den
28:onde varje månad. vi är där och tänder ljus, gör det fint vid hennes stora fina sten och
jag pratar med henne.

jag saknar henne varenda dag. vissa dagar är jobbigare än andra. jag har fortfarande inte
förstått det än. det går inte en dag utan att jag gråter, jag gråter varenda dag för jag vill bara 
ha henne här och att veta att jag inte kan det gör så ont.
jag är bara 20 år, min mamma skulle ha blivit 43 bara i år, vi skulle ha haft hela livet
tillsammans framför oss. det är så orättvist, hon var så älskad och omtyckt utav alla.
hon var en sån som verkligen brydde sig om alla, en sån som alla behöver ha i sin närhet.
varför världen är såhär kommer jag aldrig att förstå. varför det här hände just henne och oss.

vi hade en blogg tillsammans jag och mamma under tiden hon var sjuk. eller hon skrev i min
blogg lite då och då. där finns det olika kategorier för det står om allt från min vardag till
mina känslor och tankar kring allt och så skrev mamma om hur hon mådde och tänkte.
mammas inlägg ligger under kategorin "mammas ord".
den kommer att finnas kvar också så att jag/ni som vill kan gå tillbaks in på den och läsa.
www.michaelasinkkonen.blogg.se

mamma var och kommer alltid att vara världens bästa mamma.
och hon skulle ha blivit världens bästa mormor.
vi saknar dig och vi älskar dig, varenda dag.

 
 


' 14 maj 2012 - det här är jag.


ni som läser vet säkert vem jag är men iallafall, det här är jag:

jag heter michaela sinkkonen, jag föddes 28 oktober 1991.
jag bor i virsbo med min sambo pontus och vi väntar vårt första barn i oktober♥.
just nu så jobbar jag bara som vikarie på dagiset här i virsbo, pontus kör timmerbil.
min pappa juha och min två år yngre lillebror daniel bor också här i virsbo.
min mamma sirpa gick bort den 28 augusti 2011 i en ovanlig och svår cancer,
det har inte gått lång tid sen dess, det är fortfarande nytt och overkligt och
jag saknar henne varje dag.

jag kommer nog mest skriva i den här bloggen för att få skriva av mig.
få skriva av mig mest om vår lilla bebis och om min mamma och saknaden efter henne.
men jag valde nog att göra en öppen blogg också för att jag vill få ur mig saker som jag
har svårt för att prata om, som bara finns i mitt huvud men som andra kanske vill eller
behöver veta för att kanske förstå. för att förstå hur jag mår eller hur jag känner eller tänker.

jag är så lycklig, lycklig för att jag har världens bästa sambo, familj och vänner runt om mig. 
jag är världens lyckligaste som har redan världens finaste unge i magen.
samtidigt som jag aldrig har varit så här olycklig förr.
jag aldrig har känt en sån här enorm smärta, sorg eller saknad förut.
jag har aldrig mått så dåligt förut.
jag mår så bra ibland så att jag inte vet vart jag ska ta vägen och ibland så mår jag så dåligt man bara kan.

det är svårt att förklara, men det är såhär mitt liv ser ut, det här är jag.