' Förlossningsberättelse
' 9 september 2014 - två år sen sist.
' 30 december 2012 - livet sen vi kom hem från bb.
' 9 november - kamerabilder.
' 9 november - något jag inte är och något jag är stolt över.
' 31 oktober - förlossnigen och tiden på bb.
Klockan 14.50 typ på fredagen den 19 oktober så gick mitt vatten.
Jag var i vecka 40, hade gått klart 39 veckor och 5 dagar.
Jag och Pontus låg i soffan och tittade tv bara. posten kom och jag gick upp för att se vad det var. Tog posten och gick in i köket, öppnade ett kuvert och då blev det plötsligt väldigt blött i trosan. Jag gick ut till vardagsrummet med trosorna i knävecket och sa till pontus att antingen så har jag kissat på mig eller så gick vattnet precis. Vi kom fram till att det måste varit vattnet så jag ringde in till förlossningen och dom bad mig komma in för kontroll.
Vi packade ner det sista i bb-väskorna och åkte mot västerås, riktigt nervösa men otroligt glada!
Började känna lite sammandragningar i bilen men inga märkvärdiga, lite mer än vanlig mensvärk typ.
När vi kom in så fick vi gå in i första undersökningsrummet och jag fick en ctg-remsa på magen som mäter bebisens hjärtljud och mina värkar. Värkarna hade blivit lite värre men det var ändå inte riktigt på gång så vi fick sätta oss i väntrummet och vänta på doktorn så
att han kunde göra en kontroll och sen skulle vi få åka hem. Jag trodde ju att mitt vatten hade gått och det hade det ju, men inte allt utan resten gick när vi väntade, Pontus var tvungen att springa ut till bilen och hämta kläder till mig då jag va dyngsur!
Doktorn kom iallafall efter ett tag och undersökte mig, kollade hur vattnet såg ut och allt såg bra ut så det va bara för oss att åka hem.
Han sa att om det inte hade startat på söndagen så skulle det bli igångsättning.
Fyfan tänkte jag, ska jag behöva gå med värkar och bara vänta ända tills söndag?
Jag trodde det skulle gå någorlunda fort efter att vattnet gått men icke.
Han sa ingenting om att jag var nå öppen heller så det var jag antagligen inte.
Så vi åkte hem till pontus föräldrar i kolbäck eftersom att det är nära till Västerås därifrån. Det var ju hockey på tv så pontus var ju glad att kunna få se den. Vi åt mat och jag tittade också hockey ett tag innan jag gick upp
och la mig i sängen. Värkarna blev starkare och tillslut så bestämde vi oss för att åka in igen. Det blev samma procedur, på med ctg-remsan och se hur det var med bebisen och mina värkar. Första gången vi var in så låg
värkarna bara på 30-40, nu var dom på 60-70 tror jag, så dom var starkare och jag blev undersökt men fick höra "här har det inte hänt mycket".
Va öppen bara 2 cm och jag blev arg och tänkte på hur jag ska klara mig genom det här om det kommer bli ännu värre..
Vi skulle få åka hem igen men eftersom vi redan hade gjort det en gång så fick vi ligga kvar på förlossningen i hopp om att det snart skulle starta. Vi fick ett rum med varsin säng i och jag fick smärtstillande tabletter och en
morfinspruta som antingen skulle göra att det skulle sättas igång mer eller göra så att värkarna skulle avta. Ingenting utav det hände utan jag hade samma värkar hela natten och sov kanske två timmar max i sträck. Så fort jag höll på
och somna så kom det en värk. Pontus sov som en stock dock..
På morgonen (det var dagen D nu, BF) när vi båda hade vaknat så insåg jag att vi skulle få åka hem igen för jag hade knappt nå värkar längre. Så det va bara att sätta sig i bilen och åka till Kolbäck igen. Värkarna steg under dagen och blev mer intensiva. Tillslut så låg jag i sängen och grät och skrek för att det gjorde så ont. Jag hatar smärta och får panik när jag känner det eller vet att jag kommer att få känna det. Det är knappt så att jag kan dra bort ett plåster ens för att jag vet att det kommer göra ont.. Men iallafall, Pontus var inget vidare stöd för mig vid den här tidpunkten, han förstog nog inte riktigt hur ont det gjorde. Så hans mamma kom upp och la sig brevid mig för att lugna mig, för när jag fick en värk och fick panik
så blev ju bebisen också stressad och det är ju inte bra. Det blev lite lättare när jag fick hjälp utav henne och efter ett tag så tänkte jag duscha och Pontus kom upp för att duscha med mig men när han höll på och klä av mig så sa jag att nej vi kan inte, vi måste åka in nu.
Så vi packade in oss i bilen och det blev bara värre och värre värkar. Vi kom in dit och jag fick ctg-remsan på magen ännu en gång och den här gången låg dom på över 100, tror det var på 140,160 nånting. Barnmorskan undersökte mig och jag var då öppen 5 cm, ÄNTLIGEN tänkte jag. Nu var det på gång och vi fick ett eget rum.
Jag fick en ctg-remsa på magen igen och sen tog hon fram lustgasen åt mig. Efter att jag började med den så kommer jag inte ihåg nå mycket alls från det tills att Alva var ute, Pontus har berättat vad som hände för mig nu efteråt.
Jag vart alldeles hög på lustgasen och andades i den hela tiden fast man inte ska det. Pontus och barnmorskan var tvungen att säga åt mig att sluta andas i den hela tiden men jag kunde typ inte, det var ju skönt att "få komma bort".
Det här har jag inge minne utav själv utan det har Pontus sagt till mig, att tydligen så sa jag
att det tryckte på magen och dom tittade om jag hade mycket kiss i blåsan och jag hade
litegrann så dom stoppade in en kateter och tömde blåsan.
Efter det vart det lite bättre men jag började få ont i ryggen/svanken (det här kommer jag
ihåg själv) så dom frågade om jag ville ha epiduralen men jag ville inte för att det kan
ta längre tid då men dom erbjöd mig att få sterila kvaddlar som är sprutor med destillerat vatten
i. Det ville jag ha så jag fick två stycken sprutor i ryggen samtidigt och den smärtan som jag kände då när dom sprutade in vattnet är den värsta utav alla. Lustgasen hjälpte inte alls då och jag tittade på Pontus och skrek rätt ut. Fyfan alltså, sån smärta vill jag aldrig känna igen.
Det kändes som att det var eld i varenda spruta. Smärtan var kort men hemsk alltså. Det va det värsta under hela förlossningen.
Dom hjälpte iallafall och det släppte lite i ryggen men barnmorskan frågade om jag inte
ville ha epiduralen och just då fick jag känslan av att börja krysta så jag sa nej nu vill jag krysta! Okej sa hon och jag började krysta vid nästa värk och det va ju också en hemsk smärta. Det kändes som att jag skulle skita på mig och jag sa både en och två och tre gånger att jag inte kan, vill eller orkar. men hon sa att det va nära nu, att snart är hon här och att jag har 35 minuter på mig innan klockan blir över 00.00. Pontus höll armen bakom mitt huvud och lyfte mig och hjälpte mig att trycka på när värken kom. Jag krystade några gånger sen var huvudet vid öppningen och barnmorskan sa att nu får jag inte trycka på men vid nästa värk så är hon nog ute. Hon frågade om jag ville känna på huvudet men jag sa nej direkt för jag kände ju hur hela pullan var utvidgad, det kändes som att den skulle explodera eller spricka så jag behövde inte känna efter vad det var för något som var där, jag ville bara att hon skulle
ut. Så jag försökte krysta utan en värk men barnmorskan sa till mig att jag inte kunde det för
jag hade ju ingen värk. Joo sa jag och precis då kom det en värk och då gled hon ut.
Det tog bara 7 minuter från första krystningen tills att hon var ute och känslan när hon kom
ut klockan 23.32 är obeskrivlig! Det var så häftigt att känna när hela kroppen gled ut, man visste liksom att det va så gott som färdigt och sen att få se henne och höra henne skrika var ju otroligt,
man kunde liksom inte förstå och jag var fortfarande hög på lustgasen så det kom inga
tårar men jag kände en sån glädje.. Pontus däremot grät och grät och grät, det vart väl
verkligt för honom då och det var så fint att se.
Jag fick henne på mitt bröst och Pontus klippte av hennes navelsträng. Efter det så skulle ju
moderkakan ut och det va inga problem, den bara gled ut. Vi fick se den och det var häftigt,
den kallas ju för livets träd eller något sånt och "trådarna" i den gjorde så att den verkligen såg
ut som ett träd. Att hon har legat där inne var ju också svårt att förstå.
Men nu var hon här. Jag frågade om jag hade skitit på mig även om jag visste att jag hade det
och så var det också men bara litegrann. Inte för att jag brydde mig, hade inte oroat mig innan
över att göra det för det är ju sånt som händer så jag ville bara få det bekräftat att jag hade rätt när jag frågade om det under förlossningen och dom sa nej då haha.
Barnmorskan kollade efter sprickor och jag hade ingen alls, det såg fint ut förutom en liten reva
som hon fick lägga ett fjuttigt stygn på. Snacka om att jag kände lättnad över att jag inte hade spruckit.
Sen gick hon ut för att hämta fikat som man får efteråt och vi bara tittade på vårt barn.
Hon var så fin. Verkligen fin, inte sådär skrynklig som dom brukar vara, hon hade jättefin hud.
Och hon var lik Pontus, det såg man på en gång. Min mun hade hon men resten var efter Pontus.
Han frågade vad hon skulle heta. Vi hade ju kallat henne Leah när hon var i magen men vi hade också funderat på namnet Alva. Först var jag osäker men sen tittade jag på henne och såg att det var en liten Alva, Pontus höll med. Fikat kom in och det var sjukt gott även fast det bara var smörgås och saft.
Medans vi fikade så vägdes och mättes Alva. Vi sa att vi trodde att hon låg på 3200-3400gram
så när barnmorskan sa att hon vägde 3745 gram så blev vi lite chockade även om det inte
är så mycket det heller. 50 cm lång var hon också.
Efter att vi fikat klart och Alva fick på sig en mössa och en blöja så åkte vi upp till BB.
Klockan var strax efter 00 så nu var det söndag. Vi fick vårt rum och sen kom dom och hämtade
Alva för en undersökning. Hon var så fin så sa dom. Sen började hon leta efter tutten och hon
hittade den direkt, det gick så bra. Det var en till häftig känsla, att få amma sitt barn.
Natten gick bra även om jag var vaken nästan hela tiden för att se att hon hade det bra.
Pontus sov som en stock. Det gjorde han under hela sjukhusvistelsen, jag var tvungen att
kasta saker på honom medans jag t ex ammade för att han skulle vakna, det räckte inte med att jag nästan ropade.
Det var en omtumlande upplevelse att få se sin dotter födas tydligen, trötta pappan.
På söndagen så åt vi frukost, fick se hur man skulle byta blöja, tvätta naveln och jag fick tips
om amningen. Sen fick vi besök såklart. Pappa, farmor, Daniel och hans tjej Paulina kom
runt tio och man såg att morbror och morfar var så stolta! Alva sov nästan hela tiden, strax
innan dom skulle åka så vaknade hon till lite och då var även Malin och Linnea där.
Jag började få ont igen i magen så dom åkte hem och vi gick tillbaks till rummet.
Allting ska ju dras ihop och det är ju då det gör ont, känns också som mensvärk fast lite värre.
Jag va ju lite öm i pullan också, vid stygnet men annars mådde jag bra. När jag tittade på dom
andra mammorna i korridorerna så insåg jag att jag måste haft det mycket lättare än dom för
jag hade inte alls så ont som dom verkade ha. Jag kände mig faktiskt pigg och fräsch och hade
inte allt för ont.
Mer besök fick vi iallafall utav Pontus föräldrar, hans syster och sambo, min moster med familj
och Alvas gudfar Rydh. Vi fick mat utav pontus mamma för inte ens Pontus kunde äta den där
hemska maten som man fick där på BB. Så vi åt, fikade och umgicks med alla innan dom åkte
hem och vi gick tillbaks till rummet. Sen spenderade vi resten utav kvällen där för oss själva.
Alva var lite gnällig men det gick bra, jag tog hand om henne och Pontus tog hand om mig.
Så var det under hela vistelsen på BB. Jag hade Alva i famnen, ammade henne och hon sov
där och Pontus fick serva mig med kuddar, vatten, tabletter och ätbart. Fast jag var ju tvungen att kasta saker på honom för att han skulle vakna och göra det...
Vi hade sagt att vi ville åka hem på måndagen så på morgonen efter frukosten så fick vi vara
med på ronden. Doktorn tittade undersökte henne, hennes hörsel tittades och gulsoten kollades men allting såg bra ut så det va bara att åka hem. Vi packade ihop våra grejer och begav oss hemåt. Det var också en härlig känsla, att vi var på väg hem. Nu skulle vi klara oss själva.
Nu var vi en familj, det är nu vårt liv börjar.
Jag hade en bra graviditet och en bra förlossning, det va bara jobbigt att gå med värkar i två dagar men jag är lycklig över hur allting gick och jag hoppas jag får det lika bra nästa gång!
Pontus var världens bästa stöd under förlossningen, jag hade inte klarat mig så bra utan honom. Jag kände mig verkligen trygg och fick all stöd jag kunde få. Världens bästa fästman och pappa är han!
ALVA SIRPA CAROLINA WIKLUND
♥
' 8 oktober - uppdatering del 2 (årsdagen, födelsedagen och graviditet)
det har ju gått ett år sedan mamma gick bort och dagen efter så skulle hon ha blivit 43 år.
alla dagar är jobbiga men dom dagarna var extra jobbiga. den dagen då mamma gick bort
spelades upp i mitt huvud hela dagen, det var som att uppleva allt igen.
vi samlades iallafall hos min morbror för att sen gå till kyrkan och tända ljus tillsammans.
vi stog där, tysta och lät tårarna rinna. det var jobbigt men ändå skönt att vi alla var där tillsammans.
hennes födelsedag firade vi alla med tårta och fika här hos mig och pontus.
det är så mycket känslor och tankar som far omkring hela tiden. jag har fortfarande inte
förstått att hon är borta. jag kan komma på mig själv när jag tänker att jag måste ringa till
henne för att berätta något.. det känns så konstigt, så fel, så tomt. det känns fortfarande
så overkligt att det här hände oss. nej, jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta.
jag vill inte förstå.
igår drömde jag om henne, det var en jobbig dröm och jag vaknade och brast ut i gråt och fick
panik. jag gråter fortfarande nästan varje dag, det känns som att tårarna aldrig kommer ta
slut, att man aldrig kommer att vänja sig att vara utan henne. just det här med att vara gravid
och inte ha sin mamma vid sig är väldigt jobbigt också. jag har min moster och svärmor bland
andra som kan hjälpa mig med allting, vilket jag är tacksam över, men det är ju mamma jag
vill kunna vända mig till, få hjälp ifrån och kunna lära mig utav..
mamma älskade barn och längtade efter att få bli mormor och det gör så ont att hon inte hann
få bli det. jag hade behövt ha henne här under den här tiden.
men jag tror också att allt har en mening. jag tror att jag blev gravid så fort för att det också
skulle hjälpa mig att ta mig igenom den här svåra tiden efter mammas bortgång.
jag vet inte hur jag hade mått eller hur det hade varit om inte jag hade haft graviditeten
och lilltjejen att fokusera på. jag tror det hela har varit extra bra för mig, jag tror inte att jag
hade varit där jag är idag om jag inte hade haft min lilla tjej i magen. sen tror jag också att vi
ska få just en dotter för att mamma kommer vara en del i henne eller vad man ska säga.
att hon liksom kommer att vara här genom henne, i henne på något vis.
det låter konstigt men hoppas ni förstår vad jag menar!
fast mest av allt så önskar jag juatt jag kunde få ha både min mamma och min dotter här
tillsammans. mamma hade blivit världens bästa mormor och lillan hade älskat henne,
det vet jag.
mammas plats på årsdagen och födelsedagen
-
städa, diska, tvätta och lite sånt. så nu får hon mer än gärna ta och komma ut. längtar så
mycket tills vi får se henne, får hålla i henne och få bli föräldrar på riktigt. det är fortfarande
overkligt, känns som om att man precis insett att man är gravid. trots att det sparkas,
hickas och rör sig där inne så är det svårt att förstå att det är en liten person där som
snart ska komma ut.
' 8 oktober - uppdatering del 1 (semester, flytt, renovering)
' 26 juni 2012 - graviditeten.
jag har haft en ganska lätt graviditet. jag mådde ganska så illa i några veckor i början,
mest på kvällen när jag skulle sova och när jag åt nånting. men jag spydde bara en enda
gång så jag tycker att det är ganska lindrigt fast det var riktigt jobbigt att må illa när man
ville sova.
riktigt trött var jag en period i början också, sov flera gånger om dagen men annars så har
jag som sagt hittills haft en bra graviditet. jag mår bra för det mesta och lever så gott som
"vanligt" vilket kanske inte är bra hela tiden, jag borde nog egentligen ta det lite lugnare
och vara mer försiktig med allt för ibland blir jag helt slut utav saker som jag gör och ryggen
känns som att den ska gå av när som helst och det blir säkert tuffare i slutet av graviditeten
om jag inte börjar ta det lugnare snart. men jag mår ju bra och det är väl därför man tror
att jag kan göra saker likadant som innan jag var gravid.
graviditeten har ju sina baksidor den också, även om det är värt det.
men ja det kommer ju dagar då man bara vill ligga i sängen för att man har växtvärk,
sammandragningar, foglossning, ont i ryggen eller bara är allmänt trött och sliten.
sen har man ju hormorner som gör att man kan bli ledsen, sur, arg och irriterad bara sådär,
huxflux. man kan få för sig saker som säkert inte alls stämmer och man kan börja gråta för
ingenting.
kroppen förändras ju en hel del också. man blir större, inte bara magen utan låren och
rumpan också. vissa dagar älskar jag min gravida kropp även om det är flera kilon som satt
sig lite här och var. man känner sig fin iallafall och jag älskar min runda mage. man vet ju
varför man blir större och det är det ju värt. kilona kan man få bort efteråt.
men vissa dagar så tycker jag inte alls om min gravida kropp. jag känner mig ja, rent utsagt fet
och äcklig. det är det säkert många som gör ibland när dom är gravida. man känner sig så stor
och klumpig, som en ful flodhäst. man känner sig inte alls attraktiv och det kan förstöra en hel dag.
vissa dagar behöver man nog som gravid helt enkelt lite mer kärlek och uppmärksamhet.
men i slutändan så finns det nog inget bättre än att vara gravid.
det finns nog inget som kan göra dig lyckligare än att känna det lilla livet i magen röra på sig.
det finns nog inget man kan längta till lika mycket som man gör efter att få träffa sitt barn.
hormoner, känslor, smärtor, illamående och allt sånt är lätt värt att gå igenom.
det är ingenting emot den lycka och glädje man får både under och efter graviditeten.
ja så är det.
idag är en ganska dålig dag dock. har legat i sängen hela dagen hittills och bara gråtit.
varför vet jag inte riktigt. känner mig bara ledsen. ful. tjock. blä.
tror dock att lillan känner av det för hon sparkar mer än vanligt och varenda spark får mig
att må bättre iallafall. ska lägga mig och vila en stund och bara njuta utav all rörelse i magen.
älskade barn♥
' 14 juni - vardagen.
var länge sen jag skrev här men som sagt så kommer jag att skriva när jag vill.
men dagarna rullar på just nu iallafall. har inte fått jobba så mycket senaste tiden
så jag har mest varit med pontus på jobbet och fixat lite här hemma.
vi köpte spjälsängen förra veckan och vi kunde inte hålla oss så nu är den uppe,
bäddad och klar. den står där och är så fin♥
har rensat här hemma så alla andra bebis-saker får plats nånstans. har tvättat,
strykt och vikt alla bebiskläder vi har fått och köpt hittills också, dom är så fina!
önskar att vi kunde få tag i en större lägenhet, visst det går att bo här även när
vår bebis kommer ut men det är jobbigt att bo högst upp och det börjar bli ont om
plats och det vore skönt om man hann flytta innan hon kommer.
önskar att hon hade haft ett eget rum direkt som jag kunde fått göra iordning nu,
hoppas verkligen på att vi hittar en lägenhet snart som vi vill ha.
det tog ju ett tag innan jag kände några sparkar eller rörelser men nu känner jag när
hon rör på sig och sparkar varenda dag, pontus har också känt det och hon ligger
och sparkar nu också faktiskt, så himla mysigt!♥
vi har fått låna en "angelsounds" utav pontus syster så vi har lyssnat på lillans hjärtslag
också, önskar att jag kunde lyssna varenda dag, finns inget bättre än att höra henne!
ja, förutom allt underbart med vårt lilla hjärta så har det varit ett par tuffa dagar den
senaste tiden. har saknat och tänkt på mamma väldigt mycket. ibland så slår det liksom
bara till och man inser att hon inte är här längre och det gör så ont. jag kan inte förklara
hur ont det gör, man bara ligger och gråter och önskar att man kunde få vakna upp,
att hon var här och att allting är som det var. man blir så arg för att det är så orättvist.
allt jag vill är att få träffa henne igen. eller bara få se henne eller höra hennes röst.
bara kunna få ringa till henne och bara få ett ynka sms av henne.
jag vill bara hålla hennes hand, krama henne eller vara i hennes famn.
hon var så ung, det är så fel, hon borde ha fått levt så mycket längre, fått vara med om
så mycket mer.
hon borde ha fått blivit mormor. att min dotter inte kommer ha sin mormor här, att hon inte
kommer att känna henne gör så ont. hon kommer aldrig att få veta på riktigt eller uppleva
vilken underbar mormor hon skulle ha haft. jag kommer att berätta för henne men jag önskar
att hon kunde fått växa upp med sin mormor här. jag önskar att min mamma hade hunnit fått
vara mormor, att hon fick se sitt barnbarn växa upp, att få se mig som mamma.
jag behöver ha min mamma här och min dotter behöver ha sin mormor här, det gör så ont.
det är jobbigt att vara gravid och inte kunna prata med sin mamma om allting.
mamma har alltid älskat barn och var så duktig med barn, hon längtade efter att bli mormor
och jag önskar att jag hade kunna fått dela det här med henne, är så ledsen över att jag inte
kan det. är glad att jag har min moster som är som min extramamma, som är den jag vänder
mig mest till nu när mamma inte är här. jag har också min svärmor som är världens bästa,
som jag kan prata med. men jag önskar verkligen att mamma kunde fått vara med om det här.
jag skrev det förut och jag skriver det igen. jag är världens lyckligaste samtidigt som jag är otroligt olycklig. det är mycket nu. dagarna går upp och ner, tankarna snurrar omkring, jag är hormonfylld.
blandat och osammanhängande inlägg, så får det bli.
' 20 maj - ultraljud.
i fredags så var vi till västerås för det första ultraljudet och det var nog det häftigaste
vi varit med om. jag hade, som säkerligen alla andra, varit orolig för att jag inte känt
nå rörelser riktigt och sen är man väl bara allmänt orolig att det inte är som det ska.
så när jag fick se att det var något där, en liten människa med ett bultande hjärta som
låg och sparkade hejvilt så började jag gråta. tårarna bara sprutade och jag skakade
men det var ju utav glädje. nu kunde jag slappna av och då kom alla känslor på en
och samma gång.
jag hade varit osäker på könet, i början var jag helt säker på att det var tvillingar för
det har vi i släkten och alla sa att vi skulle få det bara för det. men efter ett tag ändrade
jag mig till att det bara var en och ena stunden var det en pojke och andra en tjej,
jag visste inte alls vad jag trodde. men några dagar innan ultraljudet så slog det till
och jag var bombsäker på att det var en tjej. pontus hade sagt hela tiden att det var en
kille, han var stupsäker sa han. men inte då, jag hade rätt, det är en liten TJEJ vi ska få!♥
visst, dom kan se fel på ultraljudet men det är inte ofta och barnmorskan sa att vi måste
skicka ett brev om hon hade haft fel för det var hon säker på att hon inte hade.
så nu vet vi att det är en frisk liten dotter vi ska få och nu är det mer verkligt, mer på riktigt.
det har varit svårt att förstå att det faktiskt är nånting som ligger där i magen och växer
och rör på sig hur mycket som helst, fast min mage bara växer och växer så har jag inte
förstått det. förstår det inte riktigt än faktiskt men det har nog att göra med att jag inte
känner henne än, det blir nog ännu verkligare när man får känna hur hon rör sig och sparkar.
namn har vi funderat på ända från första början och vi har några namn som vi tycker extra
mycket om men dom blir fler och fler varje dag. så vi får se vad vi bestämmer oss för,
vi kanske inte ser vad hon ska heta först hon har kommit ut, vem vet :)
det enda vi vet är att hon ska heta sirpa och carolina i mellannamn.
sirpa är efter min mamma ju och carolina är ett namn som går i pontus släkt.
beräknad födsel blev iallafall flyttat till den 20 oktober, vi hade den 18onde först så det blev
ingen större ändring. byter veckor på söndagar nu istället för på onsdagar.
så nu är jag alltså i vecka 19 (18+1), snart har halva tiden gått, det är helt sjukt.
tiden går så fort men jag bara längtar tills hon ska komma!
♥våran lilla tjej♥
' 14 maj 2012 - min mamma
min mamma gick bort den 28 augusti 2011 i en ovanlig och svår cancer.
hon bodde i hallstahammar med hennes sambo hasse som höll på och bygga ett hus.
cancern upptäcktes sent, den hade spridit sig från livmodern till lungorna och blev värre och
värre. lite mer än ett år tog det från att vi fick veta att hon hade cancer tills att hon somnade
in. hon gick igenom cellgiftsbehandlingar, åkte in och ut från sjukhuset hela tiden men
eftersom att det var en svår och ovanlig cancerart så kunde ingenting göras.
hon var pigg länge men i slutet gick det fort. hon rasade i vikt, hade ingen ork och var tvungen
att få hjälp utav en maskin att andas nästan hela tiden.
lördagen den 27 augusti åkte dom in till sjukhuset, jag och pontus var i stockholm hos min
moster och mina kusiner men vi åkte till västerås så fort vi fick veta att dom åkt in.
min bror och mina morbröder kom också dit. vi va alla samlade på kvällen och jag, pontus,
moster och daniel var även kvar över natten.
mamma var knappt vaken, hon satt mest och sov på sängkanten lutandes mot ett bord.
så hade hon sovit länge hemma också pågrund av att hon fick andnöd när hon låg ner.
hon vaknade till ibland och ville ha vatten eller byta sittställning, ibland satt hon i en rullstol.
hon kunde inte vara utan masken som gav henne syre och hon sa att hon ville gå ut, det var
nästan så att hon ställde sig upp för att gå ut men eftersom hon behövde ha masken på
hela tiden så gick det ju inte. det gjorde så ont i mig att hon nte kunde få gå ut som hon ville.
på morgonen efter så åkte jag och pontus hem till svärföräldrarna för att sova och äta lite men
efter ett tag fick vi ett samtal från hasse som sa att hon hade blivit sämre och vi borde komma.
vi samlades alla där igen, jag, pontus, hasse, min moster, mina morbröder och deras partners,
min morfar. vi satt hos henne, höll henne i handen, grät, pratade, skrattade. jag tror inte att
mamma var vid medvetande då, hon låg ner i sängen och andades bara när maskinen gjorde
det åt henne. men jag hoppas att hon vet att vi alla var där.
ibland gick det ett tag innan nästa andetag kom och vi alla stannade till men sen kom det ett
andetag. så höll det på ett litet tag innan det sista andetaget kom. hon var stilla och jag sprang
till sjuksköterskorna och sa att hon inte andades och sen sprang jag till balkongen och
hämtade min moster och dom som satt där. när vi kom tillbaks till rummet så sa sköterskorna
att hon var borta. vi bröt ihop, vi grät och vi skrek. jag kastade mig i pontus famn och grät.
efter ett tag så sa sköterskorna att vi kunde gå till ett annat rum så att dom kunde ta bort
maskinerna och allt sånt ifrån mamma, dom skulle göra henne fin så vi kunde ta farväl.
jag ville inte gå därifrån, jag satt och höll mamma i handen och ville bara inte gå.
men dom fick med mig och vi satt i det andra rummet och bara grät. jag kunde inte stå,
jag satte mig på golvet och lutade pannan mot daniels ben och bara höll om det och grät.
jag fick en lugnande tablett för jag hyperventilerade och det blev lite
bättre efter en stund. sköterskorna kom in och sa att vi fick gå in till mamma.
jag och daniel gick först. dom hade lagt ner mamma och hon hade en ros under händerna,
på magen. vi satt där, höll henne i handen, grät och pratade med henne.
vi sa att hon va den bästa mamman i världen och massa annat som jag inte kommer ihåg nu.
ibland sa vi inget alls utan bara satt där och tittade på henne. det såg ut som att hon sov.
dom andra hade ringt till pappa och pappa åkte direkt till sjukhuset. han kom in till oss
och mamma, kramade oss och stog där en stund med oss innan vi alla gick ut därifrån.
jag ville inte gå nu heller och nu visste jag att det skulle vara den sista gången jag såg henne.
jag ville vara vid henne, jag ville inte åka därifrån, jag kunde inte åka därifrån. men dom
andra sa, att mamma inte heller var kvar där längre, att hon va på en bättre plats
och då gick det lite lättare.
mamma skulle ha fyllt 42 år dagen efter att hon dog. vi samlades alla hos min en av mina
morbröder, vi bakade tårtor och fikade för att fira mamma. men det kändes så konstigt,
man kände att nånting saknades, att hon inte var där även om jag tror att hon faktiskt var det.
begravningen ägde rum 30 september och den var så fin. det var en öppen begravning
och det kom så mycket folk, det märktes att hon var älskad. man kan inte tänka sig en
finare begravning, solen strålade och det var så mycket blommor på hennes gravplats efteråt.
efter några veckor så var det urnedsättning och vi alla var samlade igen för att ta ett sista
farväl. sen dess så går jag och pontus till kyrkan varenda söndag och varje gång det är den
28:onde varje månad. vi är där och tänder ljus, gör det fint vid hennes stora fina sten och
jag pratar med henne.
jag saknar henne varenda dag. vissa dagar är jobbigare än andra. jag har fortfarande inte
förstått det än. det går inte en dag utan att jag gråter, jag gråter varenda dag för jag vill bara
ha henne här och att veta att jag inte kan det gör så ont.
jag är bara 20 år, min mamma skulle ha blivit 43 bara i år, vi skulle ha haft hela livet
tillsammans framför oss. det är så orättvist, hon var så älskad och omtyckt utav alla.
hon var en sån som verkligen brydde sig om alla, en sån som alla behöver ha i sin närhet.
varför världen är såhär kommer jag aldrig att förstå. varför det här hände just henne och oss.
vi hade en blogg tillsammans jag och mamma under tiden hon var sjuk. eller hon skrev i min
blogg lite då och då. där finns det olika kategorier för det står om allt från min vardag till
mina känslor och tankar kring allt och så skrev mamma om hur hon mådde och tänkte.
mammas inlägg ligger under kategorin "mammas ord".
den kommer att finnas kvar också så att jag/ni som vill kan gå tillbaks in på den och läsa.
www.michaelasinkkonen.blogg.se
mamma var och kommer alltid att vara världens bästa mamma.
och hon skulle ha blivit världens bästa mormor.
vi saknar dig och vi älskar dig, varenda dag.
' 14 maj 2012 - det här är jag.
ni som läser vet säkert vem jag är men iallafall, det här är jag:
jag heter michaela sinkkonen, jag föddes 28 oktober 1991.
jag bor i virsbo med min sambo pontus och vi väntar vårt första barn i oktober♥.
just nu så jobbar jag bara som vikarie på dagiset här i virsbo, pontus kör timmerbil.
min pappa juha och min två år yngre lillebror daniel bor också här i virsbo.
min mamma sirpa gick bort den 28 augusti 2011 i en ovanlig och svår cancer,
det har inte gått lång tid sen dess, det är fortfarande nytt och overkligt och
jag saknar henne varje dag.
jag kommer nog mest skriva i den här bloggen för att få skriva av mig.
få skriva av mig mest om vår lilla bebis och om min mamma och saknaden efter henne.
men jag valde nog att göra en öppen blogg också för att jag vill få ur mig saker som jag
har svårt för att prata om, som bara finns i mitt huvud men som andra kanske vill eller
behöver veta för att kanske förstå. för att förstå hur jag mår eller hur jag känner eller tänker.
jag är så lycklig, lycklig för att jag har världens bästa sambo, familj och vänner runt om mig.
jag är världens lyckligaste som har redan världens finaste unge i magen.
samtidigt som jag aldrig har varit så här olycklig förr.
jag aldrig har känt en sån här enorm smärta, sorg eller saknad förut.
jag har aldrig mått så dåligt förut.
jag mår så bra ibland så att jag inte vet vart jag ska ta vägen och ibland så mår jag så dåligt man bara kan.
det är svårt att förklara, men det är såhär mitt liv ser ut, det här är jag.