' Förlossningsberättelse
Förlossningsberättelse
Barn nr 2, Viggo<3
Torsdagen den 20 november på bf+11 så vaknade jag vid 07 av att jag hade ont i magen. Brukade ofta vakna så om jag inte varit på toa under natten för då hade jag som ett ont tryck på den fulla blåsan. Så jag gick upp, kissade och tänkte inte mer på det. Pontus jobbade och Alva sov i vår säng så jag la mig där igen. Kan inte somna om när jag väl vaknat så jag låg vid mobilen och efter ett tag kom värken tillbaks igen. Jag hade haft molande värk i en veckas tid men dagen innan så hade dom ökat lite i styrka, jag och Pontus var på bio på kvällen och jag fick regelbundna värkar under den som gjorde lite ont. Men dom avtog under natten och jag sov som en stock då till 07 så jag hade ingen misstanke om något, antog att det bara var onda förvärkar.
Men det var dom inte, märkte snabbt att det fortsatte komma med jämna mellanrum så jag skrev sms till Pontus. Frågade vart han var och att jag tror att det kan vara på g för att jag hade värkar som började göra ont. Han skrev att jag skulle höra av mig hela tiden. Jag började klocka värkarna och dom kom med 7 minuters mellanrum ungefär och höll i sig ca 1 min. Dom gjorde ondare och ondare så jag skrev till Pontus att han nog får komma hem. Men jag velade hela tiden och länge, kroppen hade lurats ett par gånger innan om att det skulle vara på g så jag vågade inte hoppas.
Mellan värkarna så var det ju ingen fara, jag gav upp hoppet och skrev "äh dom avtog". Men när värken kom så tog jag tillbaks det och tänkte att kroppen inte kan luras så här bra för det gör ju så ont. Pontus var ca 1 timme hemifrån så jag sa åt honom att komma hem, han ringde sin bror så han fick komma och byta med honom.
Jag lät Alva sova vidare medan jag gick upp och packade väskorna, åt lite frukost och sådär. Försökte göra någon planering med vart vi skulle lämna Alva och kom fram till att jag nog klarar att åka till Pontus föräldrar i Kolbäck med henne när han kommit hem från jobbet. Men jag ringde pappa och förvarna om att han eventuellt skulle behöva åka hit om det snabbt blev värre.
Väckte Alva och gav henne välling, Pontus kom strax efter det sen satte vi oss i bilen mot Kolbäck. Värkarna gjorde ont och jag behövde andas mig igenom dom. Alva undrade lite var det var och jag sa att jag hade ont i magen.
Framme i Kolbäck så packade vi ur grejer och satte oss för att äta lite. Jag kunde inte äta och var tvungen att gå ifrån när värkarna kom för att stå och andas/gunga med höfterna mot nånting. Kände ändå att det gick bra med rätt andning men dom började komma tätare, det var ca 5 min emellan nu. Ringde in till förlossningen som sa att det skulle vara 2 värkar på 10 min ungefär för en omföderska och jag var nästan där men vi kom fram till att jag kunde avvakta så länge det gick. Efter en halvtimme-timme kanske så ringde jag och sa att jag ville komma in. Så vi sa hejdå till Alva (vilket var jättejobbigt) och åkte till förlossningen. Kom dit och fick lägga mig i undersökningsrummet med ctg-remsan på magen en stund sen kom barnmorskan och konstaterade att jag var öppen 4 cm så vi fick stanna.
Klockan var 11.23 när vi skrevs in.
Vi fick ett rum och barnmorskan frågade om jag ville ha lustgas, epiduralen eller någon annan smärtlindring och jag blev lite chockad och tänkte "redan?". Förlossningen med Alva tog rätt lång tid så jag tänkte att det skulle ta bra många timmar tills han var ute, nångång på kvällen tänkte jag. Men värkarna blev fort starkare så jag började med lustgasen 50/50 vid 11.31 och den hjälpte bra. Blev hög och började skratta då och då för i mitt huvud lät det som när en skiva hackar och Pontus frågade vad jag skrattade åt och jag sa att det va error överallt haha!
Barnmorskab frågade (hon tjatade under hela förlossningen tyckte jag) om jag ville ha nån mer smärtlindring men jag sa att jag vet inte hela tiden, kände att jag ändå hade kontroll med lustgasen och var rädd att det skulle stanna av så vi skulle avvakta. Jag hörde flera gånger att dom sa till Pontus att jag var så lugn och att jag var duktig med lustgasen, att allt var så kontrollerat.
Jag frös otroligt mycket hela tiden, jag hade ingen riktig energi (hade bara ätit lite frukost) och barnmorskan satte dropp i armen för att jag inte var sugen på att äta nånting heller och så var det en förberedelse inför eventuell värkstimulerande dropp.
Kämpade på med lustgasen men dom fick höja styrkan två gånger när det blev värre. Ryggen gjorde ont så Pontus fick massera allt vad han hade där.
Klockan var nu 13.30. Jag hade ett jobbigt tryck, precis som att jag vore kissnödig så dom försökte tappa mig på urin men det kom inget så det var nog bara bebis som tog plats för det blev värre ju längre ner han kom och vid varje värk så pekade jag på ett ställe ovanpå "fiffi" och bm sa att det kunde vara en axel eller något som trycker på blygdbenet. Det gjorde äckligt ont och bm frågade nu om jag ville ha sterila kvaddlar, man kunde sätta dom där jag hade ont. Men jag tog kvaddlarna med Alva och dom ger en sån sjuk smärta när dom läggs så jag ville inte även fast jag vet att dom hjälper. Fortsatte kämpa på och jag fick byta ställning för bebis blev stressad när jag låg på rygg och jag vart irriterad för jag tyckte det var skönast att ligga på rygg men det gick bra och jag fick lägga mig som jag ville efter en stund igen.
Vattnet hade ju inte gått än så det pratades om att ta hål på hinnorna för att kanske få mer fart på det hela. Men bebis var envis och visste inte riktigt vilket håll han ville komma ut på, han snurrade lite grann och hade ena stunden ansiktet uppåt och andra nedåt. Så bm ville avvakta lite för att se så han bestämde sig men efter en stund tog hon hål fast det märktes inte, det var inte så mycket vatten kvar eftersom jag hade gått så långt över tiden.
Kämpade på med lustgas och Pontus massage men bm frågade ännu en gång om jag inte vill ha något och då svarade jag "ja men ge mig nånting då!". Hon sa att jag skulle få en spinalbedövning, den hjälper bara i 2-2,5h och används mest på omföderskor.
Klockan var 14.58 när spinalen lades.
Det var helt otroligt vad snabbt den började värka. Alla värkar försvann, jag kände ingenting! Så det var bra att barnmorskan tjatade och jag önskar att jag tagit den tidigare. Fick bara en bieffekt av bedövningen och det var en grym klåda över hela kroppen, hela kroppen pirrade liksom. Men det gjorde ingenting, jag kände mig som en helt ny människa. Från att ha skrikit i lustgasmasken och haft ont till att inte känna nånting och be Pontus ge mig min telefon så jag kunde bläddra lite. "Välkommen tillbaka sa han till mig" haha.
Samtidigt som jag fick spinalen så gav dom mig värkstimulerande dropp får att få ännu mer fart på det hela.
Jag sa till barnmorskan "- då kommer han alltså vara ute inom 2 timmar ca alltså?" och hon sa att det bara va att börja krysta när jag kände för det. Jag blev taggad och chockad samtidigt. Var det redan dags? Jag kände ju ingenting, hur skulle jag kunna känna när det var dags? tänkte jag. "Du märker när det är dags" och det gjorde jag väl litegrann, det gjorde verkligen inte ont och dom fick hjälpa mig att veta när det var dags att krysta genom att känna på magen.
Jag började bli lite rädd, jag hade tänkt hela graviditeten att jag skulle spricka massor bara för att jag fick sy ett litet stygn med Alva, jag tänkte att det inte kunde gå så bra två gånger och nu visste jag ju att bebis va en modell större. Men barnmorskan lovade mig att jag inte skulle spricka nånting alls och då kände jag mig lugnare. Hon var grym och fick mig lugnare överlag under hela förlossningen, är riktigt glad över att jag fick just henne och att hon stannade kvar trots att hon slutat för dagen.
Klockan var 15.30 när jag började krysta och han kom ut kl 15.50. Men det kändes verkligen inte som tjugo minuter och det var så häftigt att få vara med om det när man är med och vaken. Med Alva så kände jag bara panik hela tiden typ och var så hög att jag inte kommer ihåg nånting. Men nu var jag verkligen med, allting var liksom lugnt och kontrollerat. Otroligt häftigt och det gjorde inte ont heller. Alltså, man känner ju att det är nånting stort vid fiffi men varken på första eller nu andra förlossningen så har jag inte fått den här känslan att det liksom brinner och ska explodera som många säger. Barnmorskan frågade mig om jag ville känna på huvudet men det vägrade jag, ville inte det med Alva heller och det sa Pontus till henne också men hon sa att det kanske är sista gången du har möjlighet att göra det om ni inte vill ha fler barn men nej, jag ville inte, det räckte med att jag kände att det va nånting där.
Ut kom han 15.50 som sagt, en liten stor kluns på 4470 g och han var 53 cm lång. Han var röd i hyn och tempen låg på 38, så han var lite varm och fick ligga utan täcke för att kyla ner sig en stund. Han hade också lite märken på händer och fötter, typ som skavsår, huden hade liksom skavts bort på vissa ställen för att han legat i magen så länge och haft det lite trångt. Men han var så fin och barnmorskan kollade efter nå sprickor men nej, inte en enda fanns, allt såg jättefint ut och det kändes så skönt! Jag behövde bara sys med ett skönhetsstygn som sagt vid Alvas födsel och led inte alls av det men det var ändå skönt att inte behöva sys alls den här gången.
Jag var så otrolig pigg efter förlossningen nu, kände mig inte alls nå trött, inge sliten och hade inge ont. Vilken känsla det var, kändes inte alls i kroppen som om att jag nyss fött barn, gick och kissade direkt och var bara lycklig. Äntligen var han här!
Vi fick åka upp till bb runt 1,5-2 timmar efter förlossningen, Pontus åkte och köpte mat från McDonalds eftersom vi inte hunnit äta något under dagen och kort efter det kom Alva med sin farmor, farfar, faster och kusin. Hon var så nyfiken på lillebror, glad och stolt bara, hon sa att det var mammas bebis för jag hade ju haft honom i magen och hon var inge avundsjuk alls varken på plats eller när hon skulle åka. Det var nog jobbigare för mig när hon åkte igen men vi sa att vi skulle komma hem imorgon och det gjorde vi.
Natten på bb var bättre den här gången än första natten med Alva, Viggo sov mer och Pontus var mer hjälpsam och sov inte bara. Det var nog en bättre tid på dygnet att föda på dagen än på natten tror jag.
Nej, jag är otroligt stolt över mig själv, speciellt pga att jag var så rädd inför den här förlossningen hela graviditeten. Varför vet jag inte men jag var det. Men jag kände mig så lugn från början till slut, jag hade kontroll och bedövningen hjälpte så sjukt bra. Efter den här förlossningen så känner jag bara att jag vill göra det igen, det finns ingen bättre känsla, det finns inget mer speciellt ögonblick. Men nu har jag två fina ungar och det får räcka i några år iallafall, sen vet man aldrig ;)
Kort och gott, en riktigt bra förlossning! <3
