' 14 maj 2012 - min mamma
min mamma gick bort den 28 augusti 2011 i en ovanlig och svår cancer.
hon bodde i hallstahammar med hennes sambo hasse som höll på och bygga ett hus.
cancern upptäcktes sent, den hade spridit sig från livmodern till lungorna och blev värre och
värre. lite mer än ett år tog det från att vi fick veta att hon hade cancer tills att hon somnade
in. hon gick igenom cellgiftsbehandlingar, åkte in och ut från sjukhuset hela tiden men
eftersom att det var en svår och ovanlig cancerart så kunde ingenting göras.
hon var pigg länge men i slutet gick det fort. hon rasade i vikt, hade ingen ork och var tvungen
att få hjälp utav en maskin att andas nästan hela tiden.
lördagen den 27 augusti åkte dom in till sjukhuset, jag och pontus var i stockholm hos min
moster och mina kusiner men vi åkte till västerås så fort vi fick veta att dom åkt in.
min bror och mina morbröder kom också dit. vi va alla samlade på kvällen och jag, pontus,
moster och daniel var även kvar över natten.
mamma var knappt vaken, hon satt mest och sov på sängkanten lutandes mot ett bord.
så hade hon sovit länge hemma också pågrund av att hon fick andnöd när hon låg ner.
hon vaknade till ibland och ville ha vatten eller byta sittställning, ibland satt hon i en rullstol.
hon kunde inte vara utan masken som gav henne syre och hon sa att hon ville gå ut, det var
nästan så att hon ställde sig upp för att gå ut men eftersom hon behövde ha masken på
hela tiden så gick det ju inte. det gjorde så ont i mig att hon nte kunde få gå ut som hon ville.
på morgonen efter så åkte jag och pontus hem till svärföräldrarna för att sova och äta lite men
efter ett tag fick vi ett samtal från hasse som sa att hon hade blivit sämre och vi borde komma.
vi samlades alla där igen, jag, pontus, hasse, min moster, mina morbröder och deras partners,
min morfar. vi satt hos henne, höll henne i handen, grät, pratade, skrattade. jag tror inte att
mamma var vid medvetande då, hon låg ner i sängen och andades bara när maskinen gjorde
det åt henne. men jag hoppas att hon vet att vi alla var där.
ibland gick det ett tag innan nästa andetag kom och vi alla stannade till men sen kom det ett
andetag. så höll det på ett litet tag innan det sista andetaget kom. hon var stilla och jag sprang
till sjuksköterskorna och sa att hon inte andades och sen sprang jag till balkongen och
hämtade min moster och dom som satt där. när vi kom tillbaks till rummet så sa sköterskorna
att hon var borta. vi bröt ihop, vi grät och vi skrek. jag kastade mig i pontus famn och grät.
efter ett tag så sa sköterskorna att vi kunde gå till ett annat rum så att dom kunde ta bort
maskinerna och allt sånt ifrån mamma, dom skulle göra henne fin så vi kunde ta farväl.
jag ville inte gå därifrån, jag satt och höll mamma i handen och ville bara inte gå.
men dom fick med mig och vi satt i det andra rummet och bara grät. jag kunde inte stå,
jag satte mig på golvet och lutade pannan mot daniels ben och bara höll om det och grät.
jag fick en lugnande tablett för jag hyperventilerade och det blev lite
bättre efter en stund. sköterskorna kom in och sa att vi fick gå in till mamma.
jag och daniel gick först. dom hade lagt ner mamma och hon hade en ros under händerna,
på magen. vi satt där, höll henne i handen, grät och pratade med henne.
vi sa att hon va den bästa mamman i världen och massa annat som jag inte kommer ihåg nu.
ibland sa vi inget alls utan bara satt där och tittade på henne. det såg ut som att hon sov.
dom andra hade ringt till pappa och pappa åkte direkt till sjukhuset. han kom in till oss
och mamma, kramade oss och stog där en stund med oss innan vi alla gick ut därifrån.
jag ville inte gå nu heller och nu visste jag att det skulle vara den sista gången jag såg henne.
jag ville vara vid henne, jag ville inte åka därifrån, jag kunde inte åka därifrån. men dom
andra sa, att mamma inte heller var kvar där längre, att hon va på en bättre plats
och då gick det lite lättare.
mamma skulle ha fyllt 42 år dagen efter att hon dog. vi samlades alla hos min en av mina
morbröder, vi bakade tårtor och fikade för att fira mamma. men det kändes så konstigt,
man kände att nånting saknades, att hon inte var där även om jag tror att hon faktiskt var det.
begravningen ägde rum 30 september och den var så fin. det var en öppen begravning
och det kom så mycket folk, det märktes att hon var älskad. man kan inte tänka sig en
finare begravning, solen strålade och det var så mycket blommor på hennes gravplats efteråt.
efter några veckor så var det urnedsättning och vi alla var samlade igen för att ta ett sista
farväl. sen dess så går jag och pontus till kyrkan varenda söndag och varje gång det är den
28:onde varje månad. vi är där och tänder ljus, gör det fint vid hennes stora fina sten och
jag pratar med henne.
jag saknar henne varenda dag. vissa dagar är jobbigare än andra. jag har fortfarande inte
förstått det än. det går inte en dag utan att jag gråter, jag gråter varenda dag för jag vill bara
ha henne här och att veta att jag inte kan det gör så ont.
jag är bara 20 år, min mamma skulle ha blivit 43 bara i år, vi skulle ha haft hela livet
tillsammans framför oss. det är så orättvist, hon var så älskad och omtyckt utav alla.
hon var en sån som verkligen brydde sig om alla, en sån som alla behöver ha i sin närhet.
varför världen är såhär kommer jag aldrig att förstå. varför det här hände just henne och oss.
vi hade en blogg tillsammans jag och mamma under tiden hon var sjuk. eller hon skrev i min
blogg lite då och då. där finns det olika kategorier för det står om allt från min vardag till
mina känslor och tankar kring allt och så skrev mamma om hur hon mådde och tänkte.
mammas inlägg ligger under kategorin "mammas ord".
den kommer att finnas kvar också så att jag/ni som vill kan gå tillbaks in på den och läsa.
www.michaelasinkkonen.blogg.se
mamma var och kommer alltid att vara världens bästa mamma.
och hon skulle ha blivit världens bästa mormor.
vi saknar dig och vi älskar dig, varenda dag.
älskar dig min underbara vän! <3
Åh älskade Michaela <3 Vi finns alltid för dig!
Michaela, så fint skrivet om din mamma. Kan inte låta bli att gråta. Saknaden måste vara enorm och svårt för andra att förstå. Livet kan vara så orättvist! Jag tror att din mamma finns hos dig, er på något vis. Kram till dig <3
Michaela så vackert skrivet om eran sista tid tillsammans. Nu har ni något underbart att se fram emot och det är ju eran lilla bebis. Eran mamma finns där för er som en helt underbart vacker ängel! Stora kramar till dig <3
Älskade Michaela, du har beskrivit precis som det har varit under tiden din mor/min kära syster var sjuk. De sista dagarna på sjukhuset finns fortfarande inpräntat i huvet men nu har vi så mycket goda saker att se fram emot, er älskade lilla bebis som kommer till er/oss:-D älskar dig och jag finns dag som natt för er<3 det finns en underbar ängel som alltid kommer att finnas hos oss<3
Beklagar verkligen! Blev tårögd av att läsa detta. Hoppas du har det bra och be strong!