Klockan 14.50 typ på fredagen den 19 oktober så gick mitt vatten.
Jag var i vecka 40, hade gått klart 39 veckor och 5 dagar.

Jag och Pontus låg i soffan och tittade tv bara. posten kom och jag gick upp för att se vad det var. Tog posten och gick in i köket, öppnade ett kuvert och då blev det plötsligt väldigt blött i trosan. Jag gick ut till vardagsrummet med trosorna i knävecket och sa till pontus att antingen så har jag kissat på mig eller så gick vattnet precis. Vi kom fram till att det måste varit vattnet så jag ringde in till förlossningen och dom bad mig komma in för kontroll.

Vi packade ner det sista i bb-väskorna och åkte mot västerås, riktigt nervösa men otroligt glada!
Började känna lite sammandragningar i bilen men inga märkvärdiga, lite mer än vanlig mensvärk typ.

När vi kom in så fick vi gå in i första undersökningsrummet och jag fick en ctg-remsa på magen som mäter bebisens hjärtljud och mina värkar. Värkarna hade blivit lite värre men det var ändå inte riktigt på gång så vi fick sätta oss i väntrummet och vänta på doktorn så

att han kunde göra en kontroll och sen skulle vi få åka hem. Jag trodde ju att mitt vatten hade gått och det hade det ju, men inte allt utan resten gick när vi väntade, Pontus var tvungen att springa ut till bilen och hämta kläder till mig då jag va dyngsur!

Doktorn kom iallafall efter ett tag och undersökte mig, kollade hur vattnet såg ut och allt såg bra ut så det va bara för oss att åka hem.
Han sa att om det inte hade startat på söndagen så skulle det bli igångsättning.
Fyfan tänkte jag, ska jag behöva gå med värkar och bara vänta ända tills söndag?
Jag trodde det skulle gå någorlunda fort efter att vattnet gått men icke.
Han sa ingenting om att jag var nå öppen heller så det var jag antagligen inte.

Så vi åkte hem till pontus föräldrar i kolbäck eftersom att det är nära till Västerås därifrån. Det var ju hockey på tv så pontus var ju glad att kunna få se den. Vi åt mat och jag tittade också hockey ett tag innan jag gick upp
och la mig i sängen. Värkarna blev starkare och tillslut så bestämde vi oss för att åka in igen. Det blev samma procedur, på med ctg-remsan och se hur det var med bebisen och mina värkar. Första gången vi var in så låg
värkarna bara på 30-40, nu var dom på 60-70 tror jag, så dom var starkare och jag blev undersökt men fick höra "här har det inte hänt mycket".
Va öppen bara 2 cm och jag blev arg och tänkte på hur jag ska klara mig genom det här om det kommer bli ännu värre..

Vi skulle få åka hem igen men eftersom vi redan hade gjort det en gång så fick vi ligga kvar på förlossningen i hopp om att det snart skulle starta. Vi fick ett rum med varsin säng i och jag fick smärtstillande tabletter och en
morfinspruta som antingen skulle göra att det skulle sättas igång mer eller göra så att värkarna skulle avta. Ingenting utav det hände utan jag hade samma värkar hela natten och sov kanske två timmar max i sträck. Så fort jag höll på
och somna så kom det en värk. Pontus sov som en stock dock..

På morgonen (det var dagen D nu, BF) när vi båda hade vaknat så insåg jag att vi skulle få åka hem igen för jag hade knappt nå värkar längre. Så det va bara att sätta sig i bilen och åka till Kolbäck igen. Värkarna steg under dagen och blev mer intensiva. Tillslut så låg jag i sängen och grät och skrek för att det gjorde så ont. Jag hatar smärta och får panik när jag känner det eller vet att jag kommer att få känna det. Det är knappt så att jag kan dra bort ett plåster ens för att jag vet att det kommer göra ont.. Men iallafall, Pontus var inget vidare stöd för mig vid den här tidpunkten, han förstog nog inte riktigt hur ont det gjorde. Så hans mamma kom upp och la sig brevid mig för att lugna mig, för när jag fick en värk och fick panik
så blev ju bebisen också stressad och det är ju inte bra. Det blev lite lättare när jag fick hjälp utav henne och efter ett tag så tänkte jag duscha och Pontus kom upp för att duscha med mig men när han höll på och klä av mig så sa jag att nej vi kan inte, vi måste åka in nu.

Så vi packade in oss i bilen och det blev bara värre och värre värkar. Vi kom in dit och jag fick ctg-remsan på magen ännu en gång och den här gången låg dom på över 100, tror det var på 140,160 nånting. Barnmorskan undersökte mig och jag var då öppen 5 cm, ÄNTLIGEN tänkte jag. Nu var det på gång och vi fick ett eget rum.

Jag fick en ctg-remsa på magen igen och sen tog hon fram lustgasen åt mig. Efter att jag började med den så kommer jag inte ihåg nå mycket alls från det tills att Alva var ute, Pontus har berättat vad som hände för mig nu efteråt.
Jag vart alldeles hög på lustgasen och andades i den hela tiden fast man inte ska det. Pontus och barnmorskan var tvungen att säga åt mig att sluta andas i den hela tiden men jag kunde typ inte, det var ju skönt att "få komma bort".
Det här har jag inge minne utav själv utan det har Pontus sagt till mig, att tydligen så sa jag
att det tryckte på magen och dom tittade om jag hade mycket kiss i blåsan och jag hade
litegrann så dom stoppade in en kateter och tömde blåsan.

Efter det vart det lite bättre men jag började få ont i ryggen/svanken (det här kommer jag
ihåg själv) så dom frågade om jag ville ha epiduralen men jag ville inte för att det kan
ta längre tid då men dom erbjöd mig att få sterila kvaddlar som är sprutor med destillerat vatten
i. Det ville jag ha så jag fick två stycken sprutor i ryggen samtidigt och den smärtan som jag kände då när dom sprutade in vattnet är den värsta utav alla. Lustgasen hjälpte inte alls då och jag tittade på Pontus och skrek rätt ut. Fyfan alltså, sån smärta vill jag aldrig känna igen.
Det kändes som att det var eld i varenda spruta. Smärtan var kort men hemsk alltså. Det va det värsta under hela förlossningen.

Dom hjälpte iallafall och det släppte lite i ryggen men barnmorskan frågade om jag inte
ville ha epiduralen och just då fick jag känslan av att börja krysta så jag sa nej nu vill jag krysta! Okej sa hon och jag började krysta vid nästa värk och det va ju också en hemsk smärta. Det kändes som att jag skulle skita på mig och jag sa både en och två och tre gånger att jag inte kan, vill eller orkar. men hon sa att det va nära nu, att snart är hon här och att jag har 35 minuter på mig innan klockan blir över 00.00. Pontus höll armen bakom mitt huvud och lyfte mig och hjälpte mig att trycka på när värken kom. Jag krystade några gånger sen var huvudet vid öppningen och barnmorskan sa att nu får jag inte trycka på men vid nästa värk så är hon nog ute. Hon frågade om jag ville känna på huvudet men jag sa nej direkt för jag kände ju hur hela pullan var utvidgad, det kändes som att den skulle explodera eller spricka så jag behövde inte känna efter vad det var för något som var där, jag ville bara att hon skulle
ut. Så jag försökte krysta utan en värk men barnmorskan sa till mig att jag inte kunde det för
jag hade ju ingen värk. Joo sa jag och precis då kom det en värk och då gled hon ut.

Det tog bara 7 minuter från första krystningen tills att hon var ute och känslan när hon kom
ut klockan 23.32 är obeskrivlig! Det var så häftigt att känna när hela kroppen gled ut, man visste liksom att det va så gott som färdigt och sen att få se henne och höra henne skrika var ju otroligt,
man kunde liksom inte förstå och jag var fortfarande hög på lustgasen så det kom inga
tårar men jag kände en sån glädje.. Pontus däremot grät och grät och grät, det vart väl
verkligt för honom då och det var så fint att se.
Jag fick henne på mitt bröst och Pontus klippte av hennes navelsträng. Efter det så skulle ju
moderkakan ut och det va inga problem, den bara gled ut. Vi fick se den och det var häftigt,
den kallas ju för livets träd eller något sånt och "trådarna" i den gjorde så att den verkligen såg
ut som ett träd. Att hon har legat där inne var ju också svårt att förstå.

Men nu var hon här. Jag frågade om jag hade skitit på mig även om jag visste att jag hade det
och så var det också men bara litegrann. Inte för att jag brydde mig, hade inte oroat mig innan
över att göra det för det är ju sånt som händer så jag ville bara få det bekräftat att jag hade rätt när jag frågade om det under förlossningen och dom sa nej då haha.
Barnmorskan kollade efter sprickor och jag hade ingen alls, det såg fint ut förutom en liten reva
som hon fick lägga ett fjuttigt stygn på. Snacka om att jag kände lättnad över att jag inte hade spruckit.

Sen gick hon ut för att hämta fikat som man får efteråt och vi bara tittade på vårt barn.
Hon var så fin. Verkligen fin, inte sådär skrynklig som dom brukar vara, hon hade jättefin hud.
Och hon var lik Pontus, det såg man på en gång. Min mun hade hon men resten var efter Pontus.
Han frågade vad hon skulle heta. Vi hade ju kallat henne Leah när hon var i magen men vi hade också  funderat på namnet Alva. Först var jag osäker men sen tittade jag på henne och såg att det var en liten Alva, Pontus höll med. Fikat kom in och det var sjukt gott även fast det bara var smörgås och saft.

Medans vi fikade så vägdes och mättes Alva. Vi sa att vi trodde att hon låg på 3200-3400gram
så när barnmorskan sa att hon vägde 3745 gram så blev vi lite chockade även om det inte
är så mycket det heller. 50 cm lång var hon också.

Efter att vi fikat klart och Alva fick på sig en mössa och en blöja så åkte vi upp till BB.
Klockan var strax efter 00 så nu var det söndag. Vi fick vårt rum och sen kom dom och hämtade
Alva för en undersökning. Hon var så fin så sa dom. Sen började hon leta efter tutten och hon
hittade den direkt, det gick så bra. Det var en till häftig känsla, att få amma sitt barn.

Natten gick bra även om jag var vaken nästan hela tiden för att se att hon hade det bra.
Pontus sov som en stock. Det gjorde han under hela sjukhusvistelsen, jag var tvungen att
kasta saker på honom medans jag t ex ammade för att han skulle vakna, det räckte inte med att jag nästan ropade.
Det var en omtumlande upplevelse att få se sin dotter födas tydligen, trötta pappan.

På söndagen så åt vi frukost, fick se hur man skulle byta blöja, tvätta naveln och jag fick tips
om amningen. Sen fick vi besök såklart. Pappa, farmor, Daniel och hans tjej Paulina kom
runt tio och man såg att morbror och morfar var så stolta! Alva sov nästan hela tiden, strax
innan dom skulle åka så vaknade hon till lite och då var även Malin och Linnea där.
Jag började få ont igen i magen så dom åkte hem och vi gick tillbaks till rummet.
Allting ska ju dras ihop och det är ju då det gör ont, känns också som mensvärk fast lite värre.
Jag va ju lite öm i pullan också, vid stygnet men annars mådde jag bra. När jag tittade på dom
andra mammorna i korridorerna så insåg jag att jag måste haft det mycket lättare än dom för
jag hade inte alls så ont som dom verkade ha. Jag kände mig faktiskt pigg och fräsch och hade
inte allt för ont.

Mer besök fick vi iallafall utav Pontus föräldrar, hans syster och sambo, min moster med familj
och Alvas gudfar Rydh. Vi fick mat utav pontus mamma för inte ens Pontus kunde äta den där
hemska maten som man fick där på BB. Så vi åt, fikade och umgicks med alla innan dom åkte
hem och vi gick tillbaks till rummet. Sen spenderade vi resten utav kvällen där för oss själva.

Alva var lite gnällig men det gick bra, jag tog hand om henne och Pontus tog hand om mig.
Så var det under hela vistelsen på BB. Jag hade Alva i famnen, ammade henne och hon sov
där och Pontus fick serva mig med kuddar, vatten, tabletter och ätbart. Fast jag var ju tvungen att kasta saker på honom för att han skulle vakna och göra det... 

Vi hade sagt att vi ville åka hem på måndagen så på morgonen efter frukosten så fick vi vara
med på ronden. Doktorn tittade undersökte henne, hennes hörsel tittades och gulsoten kollades men allting såg bra ut så det va bara att åka hem. Vi packade ihop våra grejer och begav oss hemåt. Det var också en härlig känsla, att vi var på väg hem. Nu skulle vi klara oss själva.
Nu var vi en familj, det är nu vårt liv börjar.

Jag hade en bra graviditet och en bra förlossning, det va bara jobbigt att gå med värkar i två dagar men jag är lycklig över hur allting gick och jag hoppas jag får det lika bra nästa gång!

Pontus var världens bästa stöd under förlossningen, jag hade inte klarat mig så bra utan honom. Jag kände mig verkligen trygg och fick all stöd jag kunde få. Världens bästa fästman och pappa är han!

ALVA SIRPA CAROLINA WIKLUND

♥

det har ju gått ett år sedan mamma gick bort och dagen efter så skulle hon ha blivit 43 år.
alla dagar är jobbiga men dom dagarna var extra jobbiga. den dagen då mamma gick bort
spelades upp i mitt huvud hela dagen, det var som att uppleva allt igen.
vi samlades iallafall hos min morbror för att sen gå till kyrkan och tända ljus tillsammans.
vi stog där, tysta och lät tårarna rinna. det var jobbigt men ändå skönt att vi alla var där tillsammans.
hennes födelsedag firade vi alla med tårta och fika här hos mig och pontus.

det är så mycket känslor och tankar som far omkring hela tiden. jag har fortfarande inte
förstått att hon är borta. jag kan komma på mig själv när jag tänker att jag måste ringa till
henne för att berätta något.. det känns så konstigt, så fel, så tomt. det känns fortfarande
så overkligt att det här hände oss. nej, jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta.
jag vill inte förstå.

igår drömde jag om henne, det var en jobbig dröm och jag vaknade och brast ut i gråt och fick
panik. jag gråter fortfarande nästan varje dag, det känns som att tårarna aldrig kommer ta
slut, att man aldrig kommer att vänja sig att vara utan henne. just det här med att vara gravid
och inte ha sin mamma vid sig är väldigt jobbigt också. jag har min moster och svärmor bland
andra som kan hjälpa mig med allting, vilket jag är tacksam över, men det är ju mamma jag
vill kunna vända mig till, få hjälp ifrån och kunna lära mig utav..
mamma älskade barn och längtade efter att få bli mormor och det gör så ont att hon inte hann
få bli det. jag hade behövt ha henne här under den här tiden.

men jag tror också att allt har en mening. jag tror att jag blev gravid så fort för att det också
skulle hjälpa mig att ta mig igenom den här svåra tiden efter mammas bortgång.
jag vet inte hur jag hade mått eller hur det hade varit om inte jag hade haft graviditeten
och lilltjejen att fokusera på. jag tror det hela har varit extra bra för mig, jag tror inte att jag
hade varit där jag är idag om jag inte hade haft min lilla tjej i magen. sen tror jag också att vi
ska få just en dotter för att mamma kommer vara en del i henne eller vad man ska säga.
att hon liksom kommer att vara här genom henne, i henne på något vis.
det låter konstigt men hoppas ni förstår vad jag menar!

fast mest av allt så önskar jag juatt jag kunde få ha både min mamma och min dotter här
tillsammans. mamma hade blivit världens bästa mormor och lillan hade älskat henne,
det vet jag.

mammas plats på årsdagen och födelsedagen